Livet i kustnära boende

Midvinter

2009-12-17T08:30:00.003+01:00

Snökaos i södra delarna av landet, extra långa trafikrapporter på radio. Skrattretande för en Norrlänning. Kallt om tårna när man sträcker dem utanför täcket, hemvant för en Norrlänning. Frekventa besök i kyrkan för att lyssna till små barn som sjunger om något som hände för över tvåtusen år sedan. Trångt i tårkanalerna för många. Ett av barnen hemma så pass risig i kistan att han sprutlackerar om toaletten, inget vidare för vem som helst. Det nya dasspapperet med juldekor snart slut. Hushållspapperet ligger risigt till. Hink med lite vatten i botten invid sängen.

Dock är allt sammantaget ett rätt säkert tecken på att vi börjar närma oss jul. Det är toppen! Jag längtar mest efter skinka, äppelmos, sillsallad och mumma. Allt det tillsammans med familjen är livet på en liten luddig pinne bakom julgranen.

Försäkringkasst

2009-12-16T09:11:00.003+01:00

Eftersom jag har blivit sjukskriven året ut till följd av en löjlig liten operation i min axel så är det bra att anmäla detta till Försäkringskassan enligt min läkare. Jag har bank-id i min dator vilket borde göra det ganska enkelt att registrera anmälan och därefter bara luta sig tillbaka.

Då jag inte har någon sjukdag registrerad hos dem på över 15 år så var en del uppgifter något inaktuella. Det enda jag kunde göra när jag loggat in var att se vart jag bodde, hur många barn jag hade samt att jag kunde tyda att jag till synes aldrig verkade vara sjuk. Kontoförande bank för eventuella utbetalningar var inaktuell och fel. Det jag kunde göra var att beställa hem en blankett som jag ska fyllas i och skickas i retur. Blanketten skulle komma inom en vecka.

Min gissning är att detta inte kommer vara klart föränn en god bit in på det nya året. Skicka blanketter med post hit och dit känns lite som, tjaaa, 15 år sedan. Denna e-tjänst är säkerligen lika påkostad som den är värdelös. Jag vet var jag bor och vem jag är samt hur många barn jag har. Jag ska rekordsnabbt se till att bli armstark igen.

Wonderman

2009-12-11T10:53:00.003+01:00

Just nu har jag helt klart för mycket tid över till att klura lite. En arm i paket gör en mindre aktiv och tid till att stilla fundera som i ett skönt feberrus ger sig tillkänna.

Varför heter det att man bokar in ett möte när man i själva mötet blir upptagen? Borde man inte då vara intagen istället? Och om man inte genomför mötet så bokar man av det. Borde man inte boka ut det istället? Och sitter man inte i möte är man kanske ledig och det har ju ingen som helst koppling till upptagen. Jag är pinsamt medveten om mina brister i det svenska språket och dess uppbyggnad. Kanske är det de roliga piller jag fick av doktorn med flygplansstora varningstrianglar på som får mig att fundera lite extra.

Det hänger en glad tomte utanför fönstret, jag tror jag ska släppa in honom.

Topp 10 svåra saker att göra med en arm

2009-12-09T11:06:00.002+01:00

Låt mig presentera liten lista över topp tio moment jag upptäckt är svåra att göra med en arm.

1. Ge barnen smisk
2. Packa ner matvaror i en plastpåse
3. Laga mat & baka
4. Ge sin fru smisk
5. Applicera deodorant i båda armhålorna
6. Genomföra ett rejält pass på skjutbanan
7. Ta på sig en skjorta
8. Torka sig i stjärten (det är fråga om balans, kurage och stil)
9. Göra armhävningar
10. Rätta till adventsstjärnan då den hänger snett

Axelsson

2009-12-08T11:28:00.003+01:00

Har opererat min högra axel till följd av en skidvurpa häromvintern. Skadan som uppstod ville inte ge med sig och till slut sa min läkare att det vore bäst att prova fixa lite med grejset under operation så skulle allt bli så fint och bra. Ja, han använde sig säkert av något annorlunda terminologi när han sa det. Men, vi vet ju att läkare tycker om att skära så det där var nog lite flask marknadsföring även om det inte var med filt.

Nu är det i alla fall gjort och det verkar inte sämre än att allt kommer bli helt bra. De gick in från tre håll och sydde lite senor och skrapade och rotade runt med alltmöjligt därinne. Just nu hänger armen i ett litet paket och efter fyra veckor kan jag ta fram den och sticka iväg på SM i armbrytning. Eller åtminstonde börja fippla med den som normalt, det var nog så jag skulle börja tyckte jag han sa. Läkaren alltså.

Det som smärtar mest är att det inte blir någon skidåkning över jul och nyår. Får åka desto mer senare alltså. Jag som var riktigt, riktigt sugen och är det fortfarande. Vilket i-lands problem man dras med.

Höghastighetskamera

2009-12-04T17:47:00.002+01:00

Äntligen har de monterat fartkameror efter Vaxholmsvägen. Nu kan de ta alla fartsyndare som kör som galningar för att hinna med färjan till Rindö. Bara jag slipper åka dit är allt toppen och livet på en liten pinne är vid 120 km/h på 90 väg.

Nyss nämnda väg är hårt trafikerad av stressade skärgårdsbor på väg hem efter tung dag inne på kontoret i stan. Ofta har det hänt att jag blivit omkörd i vänsterkurva med heldragen linje. Känns inget vidare faktiskt. Lika ofta har jag också sett omkörande bil ståendes i färjekö när jag kör förbi på min väg hemåt utefter kajkanten in mot Vaxholm down town. Bilföraren har tagit stora risker bara för att komma fram 10 sekunder före mig. Smart. Inte.

Nu kanske jag kan ägna mig åt att försiktigt glida fram lite för fort såsom bara jag kan. Eller gäller fartkameran mig också? Rackarns, tänkte inte på det. Bort med fartkamerorna. Jag säger som en tidigare och inte helt språkbegåvad informationschef på Volvo:

" - It is not the fart that's kill you. It is the smäll."

Manualer

2009-12-03T08:32:00.003+01:00

Jag brukar inte läsa manualer. Tycker det är intressantare att själv komma på hur man gör. Eftersom jag inte bygger kärnreaktorer anser jag att det är ett helt ok beteende och hitills har det gått bra. Ingen tv har brunnit upp, få stereoapparater har exploderat och bara en bil har gått sönder.

Skulle i alla fall rengöra filtret till diskmaskinen. Det där gosiga lilla filtret som ser ut som ett durkslag i miniatyr och sitter i botten av maskinens insida. Där samlas allt gegg som runnit av innehållet under diskningen. Filtret var denna gång i behov av kraftig rengöring. Kände inte för att handjobba med det och önskade att jag hade en till diskmaskin. Nyfiket plockade jag fram manualen till maskinen och kunde tidigt läsa att filtret ALLTID skulle sitta i under diskning.

En bit framåt, under kapitel rengöring och skötselråd, kunde jag läsa att man vid rengöring av filtret skulle plocka lös det och köra det i maskinen. Försiktigt slog jag ihop manualen med övertygelsen om att jag hitills gjort rätt här i livet gällande denna form av läsning. Filtret är nu rent och maskinen kommer lukta gott under gång vid julens allt stök med extra diskar.

Marknad

2009-12-02T08:23:00.002+01:00

December. Nu i helgen julmarknad. Det betyder att vi vaknar upp lördag morgon kring 04.00 till ljudet av glada marknadsgubbar, och gummor, som högljutt monterar ihop sina stånd ute på gatan. Det pratas under glada tillrop och det verkar som att de har marknad dygnet runt.

Tomma metallrör har ett ganska så distinkt ljud när de släpps ner i backen denna tid på dygnet. Och nyvaken med ett par timmar minus på sovkontot finns det inte så mycket att göra. Man är inte så sugen på att läsa. Inte så pigg på att gå upp. Barnen skulle bli griniga om jag väckte dem och frågade om vi skulle bygga pussel. Så det enda alternativet som kvarstår är att ligga kvar och mysa på lite. Att gå ut för att hjälpa till att skramla är inte ett alternativ även om det skulle vara lite roligt.

December är jättemysigt. Oavsett marknader ute på gatan. Frost, lyktor och lite skrammel. Det är grejer det.

Kung Bore

2009-11-30T16:25:00.003+01:00

Jag vet vart vintern är. Eller vart den inte är. Var nere på affären och stannade till vid frysdisken. Däri låg Kung Bore och sov. Det luktade lite gammal fylla och han var inte i speciellt gott skick. Blommor i håret och oreda i pälsmössan. En halvknäppt pälsrock vittnade om en stökig kväll före han dunade in ovanpå ett lager fiskpinnar.

Jag hjälpte honom förstås på fötter och bjöd honom att komma hem till mig för en kopp kaffe och en dusch. Han drog också i sig alla våra kakor också som lillan och jag bakade häromdagen. Jättegoda sirapskakor. Efter en liten rap och en tveksamt försiktig fjärt tackade han för sig och gav sig ut i den snårblåsiga och regnmättade kvällen. Han lovade dock att ta tag i vinteriet senare i veckan och göra slag i sak. På väderkartorna ser det ut som att han är på väg och det gläder mig mycket. Kanske vågar man hoppas på lite vit jul i år.

Normal söndag

2009-11-29T19:39:00.006+01:00

I barnens garderob hittade jag en bommullsbyxa med NY rangers brodyr på rumpfickan. Mina byxor. Talade om för min Xbox spelande son att jag lånade dem. Han sa att det var ok bara han fick tillbaks dem senare. Jag tackade ödmjukast och gick ut från rummet med byxan i hand.

Satt senare och försökte rätta till en mobiltelefon så att den visade svensk meny istället för finsk. Mina kunskaper gällande det senare språket får plats på baksidan av ett plåster vilket medförde vissa problem. Någon hade busat för mycket med knapparna på telefonen.

Ännu senare var det dags att montera ihop ett par hyllor samtidigt som det skulle lagas middag. Glöggen stod på spisen och någon hade startat en film i vardagsrummet. Bastun var på men ingen var där. Adventsstjärnan i sovrummet hängde lite snett. En löpare hade tagits fram till byrån i hallen. Årets första julmusik skvalade i köket. Det började likna december. Allt på en gång, full fart framåt.

Återupprepning

2009-11-28T14:20:00.003+01:00

Vissa hävdar att återupprepning är något tråkigt och ensidigt. Kanske till och med fel i vissa situationer. Men inte idag. Nu har det hänt än en gång. Jag blev påmind och på något sätt återigen förälskad i min dotter.

Dansuppvisning och slut för terminen. Stor lokal med speglar på väggarna. Flertalet unga ballerinor i rosa små klänningar med extra krull och prylar som jag inte riktigt vet vad det kallas. Söta som små kakor. Förra terminens uppvisning var lite hopp och studs med spring i takt till musiken. Ungefär så till och med jag skulle klara av det. Lite gulligt men långt ifrån avancerat. Denna gång hade det hänt något. Kroppskontroll och avancerade rörelser i takt till musik. Vacker hållning och stolthet i blick. Obekymrat genomförde hon sitt program med ett ständigt leende som knappt fick plats i ansiktet.

Övriga familjen satt utmed kanten av rummet med gråten i halsen. Vissa gånger har man bara den där känslan som säger att livet inte blir bättre än så här. Det är vackert och ingen kan ta det ifrån dig.

Bland plättar och pannkakor

2009-11-26T18:28:00.005+01:00

Bevittnade en slakt. Barnen åt plättar och pannkakor. Min son slafsade i sig inte mindre än 30 plättar och 7 pannkakor. Därefter plockade han fram mackor med all världens pålägg och byggde ihop ett par åt sig själv. Typ som en efterrätt.

Han börjar bli riktigt lång och stor nu. Typ lika lång som jag vilket är stort för en kommande 12 åring. Jag åt rätt mycket i hans ålder, men det här vet jag inte riktigt om jag känner igen. Vart ska det ta vägen?

" - Kolla här pappa. Man tar mackan så här. Lägger på dubbla salamiskivor, gurka, tomat och ett par skivor ost på toppen. Sedan lägger man på en skiva bröd till som ett lock och klämmer åt. Det blir världens macka. Jag gör ett par stycken, är det ok?"

Och det är självklart ok, jag njuter i fulla drag av mine egna mackattacker i den åldern. Först funderade jag vem som skulle komma och hälsa på för att hjälpa honom äta upp alltsammans. När jag senare förstod att han själv skulle trycka i sig alla blev jag nästan rädd. Han hade ju precis avslutat en orgie i plättar och pannkakor. Här stod alltså min överman mycket tidigare än jag tidigare anat. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera. Äta hör ihop med träning och välmående. Så även i detta fallet, därför låter jag mig bara glädjas.

Flodhäst

2009-11-26T08:41:00.002+01:00

Innan morgonduschen ställde jag mig framför spegeln. I profil, inte bra. Jag slappnade av och såg en för mig ny syn uppdagas. Spegeln måste ha blivit något konvex. Jag knäade något och spände ut magen allt jag kunde. Kan inte minnas att jag gjort det sedan vi var små och tävlade om vem som kunde få störst mage efter att ha ätit en kubik jordgubbar med grädde under ett sommarparasoll.

Nu stod jag där många år senare och kände mig som en gravid sjöko. Drog in magen, kändes bättre och såg mer normalt ut. Spände ut den igen, drog in och kände mig andfådd. Ska kolla på internet om man kan beställa hem en korsett i anonym förpackning. Eller så kanske lösningen är att vara ute längre i spåret och oftare. Körde lite knäböj häromdagen inför vinterns skidåkning, det kändes lite för tungt. Dags att lägga i en högre växel. Korsett får bli till ryggplatta och sjöko får bli snömannen.

Logga alla budbilar

2009-11-25T16:11:00.003+01:00

Polisen borde sätta ais transponders på samtliga bil och motorcykelbud i Stockholm. Då skulle de kunna sitta och käka donuts på stationen och se vart alla busbudkörare är och vart de är på väg samt hur snabbt de är på väg. Det är den senare som vore lite klurig.

Jag var inne i stan på ett par möten i dag och höll på att bli överkörd inte mindre än tre gånger. Två gånger av budbilar och en gång av en budmotorcykel. Som för övrigt körde på bakhjulet. De här killarna har förmodligen hur roligt som helst på jobbet många gånger. Men jag börjar bli less. Delar av Stockholms innerstad förvandlas till någon slags delsträcka i Svenska rallyt. Blir inga poäng från mig, bara avdrag.

Gnällig skärgårdsbo inne i stan är ej kompatibel med stressade budkillar i stan. Det här borde i alla fall vara en lätt affär för polisen att räkna hem. Skulle nog ha betalat sig redan efter första veckan. Katjiing!

Grammatisk tilt

2009-11-24T08:26:00.004+01:00

Att hosta tills man kräks, det är en helt annan skillnad. Att ha ont i huvudet så du ser stjärnor i taket är roligare än med alvedon. Att ligga i sängen är en annan skillnad än med mjuk kudde. Man blir blötare i duschen än med badkar. Det är längre till jobbet än med buss. Man ska inte ropa hej föränn man känner någon. Löneökning är varmare än fryst ränta.

Snart är det jul, skidåkning och varma ljus. Då får vi vila sinnet och ha det skönt. Umgås och äta gott. Att bli tjock om magen av all julmat, det är också en helt annan skillnad. Jag börjar bli hösttrött...

Lättnyheter

2009-11-23T09:23:00.003+01:00

Har under senare tid kommit på mig själv med att inte tycka om nyhetsrapporteringen i P3. Det har blivit någon slags variant av lättnyheter. Låter mer som en gymnasial närradio station där man klipper ihop lite blandad text från TT med egna åsikter och funderingar. Det blir inte bra. Inget vidare språk nyttjas heller.

"- Drygt fjortonhundra pers satt i natt fast på en färja någonstans i Ålands skärgård. Fartyget hade något slags problem med styrningen..."

"- Killen säger att han ångrar att han spöade den andre killen på stan för tre veckor sedan..."

Det blir inte korrekt och de kan rapportera om vad som helst utan att det blir intressant eller bra. Jag har istället börjat lyssna på ekot i P1. Där är det ordning och reda. Men jag kan inte låta bli att känna mig gammal. Jag brukar dessutom hänga kvar och lyssna på kust och sjöväder. P1 har tidigare mest varit en kanal för mig som man bara rattar in för att lyssna på sommarpratare. Att lyssna på P1 utöver det ger otroligt höga vuxenpoäng och känns allvarligt. Det är bra nyhetsrapportering men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera min nyvunna insikt.

Långhårig yngling

2009-11-21T10:51:00.003+01:00

Bestämde mig för att scanna in gamla fotografier för att arbeta med dem digitalt i datorn. Hittade fler bilder än jag först anade. På många av dem fanns en långhårig yngling som oftast stod på en vindsurfingbräda eller satt på en segelbåt. Konstiga kläder hade han också. En massa kulörta färger med stora blaffor av surfmärken på bröst och rygg. Håret gick ned till axlarna och på nästippen satt ett par svarta sunpockets.

Såg ut att ha det rätt bra där. Många bilder visade också att, då precis som nu, verkade favoriten vara att hasa omkring i ett par shyssta tofflor och slitna jeans. Jag grävde vidare i mina lådor i klädkammaren och fann en gammal t-shirt. På bilderna var den ny. Den kom från tidningen Surfsport och är numrerad, nr.24. Den finns fortfarande kvar men färgerna har bleknat. Hittade också en bild av vår gamla folkabuss som vi målade om. Ständigt låg ett par surfbrädor på taket. Bussen var från 1966.

Skönt att värmas av gamla minnen på ett positivt sätt. Livet har varit bra och är det fortfarande. Man är helt enkelt lyckligt lottad och har lyckats komma ut på rätt plats bland rätt folk redan från starten. Gällande bussen är det väl inget åk som jag skulle vilja ha kvar idag och ej heller se mina barn i. Men ett fint minne är det i alla fall.

Mellanlandat

2009-11-20T08:28:00.004+01:00

Blev så där att man vaknade upp alldeles för tidigt utan att lyckas somna om. Mörkt ute, djupa lugna andetag bredvid mig. Hamnade i mellanlandet där man är för trött för att vakna, för pigg för att somna om. Då kan man mixtra lite med drömmeriet. Helt perfekt. Styra det hela på ett lattjo sätt precis som man vill. Blir inte riktigt som en djupsömnsdröm men är i alla fall värd varenda sekund.

Jag stod på scen i en shysst jazzclub på Manhattan. Scenen badade i ett blåvitt ljus och jag var barfota. Jag sjöng alla Motown klassiker och min röst var en cool blandning av Marvin Gaye och Michael McDonald. Fullsatt. Efter det gav jag mig iväg på en flygtur. I över tusen kilometer i timmen susade jag fram strax ovan vattenytan och allt jag såg var obruten horisont. Därefter bankade jag stenhårt och sköt rakt upp i himlen och sprängde mig igenom molnen för att komma upp i soldränkt himmel. Jag lade mig tillrätta och dundrade fram strax ovanför de vackra cumulus molnens toppar. Lite som kurragömma på hög nivå. Helt plötsligt var det någon som petade mig lite kärleksfullt i sidan och sa något i stil med att det var dags att gå upp. Kraschlandningen total. Dags att laga frukost, det går fint det med. Den här fredagen kommer ha ett högt tempo.

Vilsen telefonguide

2009-11-18T14:14:00.005+01:00

Har alltid känt mig lite förvirrad när jag kör bil på söder. Anser mig ha ett bra lokalsinne men just söder blir ibland något virrigt för den forne norrlänningen. Har vid två olika tillfällen haft en adress som jag ska till samt en blek aning om hur jag ska ta mig dit. Vid båda tillfällena kontaktade jag nummerupplysningen för finurlig vägvisning. Det gick sådär.

Första gången. Jag förklarade vart jag var och att jag stod med nosen österut. Till svar fick jag ett försiktigt "jaha, du står alltså vänd mot stan.." Det förhöll sig precis tvärtom. Därefter fick jag direktivet att göra helt om för att sedan ta av höger och därefter möta min gata vid nästkommande korsning. Det visade sig efter en del om och men att jag skulle ha fortsatt från utgångsläget rakt fram för att sedan ta höger. Inte ett rätt alltså. Andra gången var någon vecka senare och det blev faktiskt mer eller mindre samma resultat den gången.

Det får mig att fundera över om de missat någon slags genomgång gällande hur läsa en karta. Det mest grundläggande är att önska i alla fall. Norr är uppåt. Söder är nedåt. Höger är goddaghanden osv. Jag ville inte betala för samtalet men det kunde de inte göra något åt. Jag hade fått guidning och det gick inte att backa från. Saken är bara den att deras guidning var fel och jag körde runt flera kvarter i onödan. Det positiva är att jag sakta lär mig hitta bättre på söder, de kanske bara ville hjälpa till med det då jag ringde. Kontentan blir i alla fall att jag ska köpa en GPS eller sluta köra bil på söder.

Nedrans Facebook

2009-11-17T09:11:00.007+01:00

Får ibland vänförfrågningar av personer som jag egentligen aldrig varit i kontakt med. Vissa fall är otroligt långsökta och det handlar om personer som jag kanske sprungit in i en eller annan gång i arbetet för flertalet år sedan. Eller gamla klasskompisar som jag inte har något intresse av, då som nu, att vara kamrat med. Så varför känner jag mig taskig när jag tar bort en vänförfrågan? Lika taskig som irriterad funderar jag över hur de tänkte när de skickade förfrågan till mig.

Eller så är det bara jag som är omodern. Jag föredrar att man träffas på ett naturligt sätt och får se en människa i ögonen, konversera och byta telefonnummer. Om man vill. Kanske är det en vän till en vän som man rentav träffar på en middag under glada tillrop. Det kanske visar sig att det är en person som resonerar i mångt och mycket precis som en själv. Då finns det ju något att bygga vidare på i en vänskap eller i en yrkesmässig relation. Riktigt hard core gammaldags. Men att bara ta det digitalt för att det är inne, njaeee.

Våra barn kanske tycker det är helt ok att umgås mycket över nätet. Vi motverkar det å det kraftigaste. Tror jag inom kort kommer lägga ner min Facebook. Den har sina fördelar men oftast väger nackdelarna över. Hur mycket mantimmar går inte till spillo då alla sitter där dagarna igenom?

Tonårsmolnen

2009-11-17T08:47:00.004+01:00

Utan att vara pessimistisk kan man nog säga att en stor del av att vara förälder handlar om läran att tygla sin oro. Och utan att vara alltför optimistisk kan man säga att vara barn och ung handlar om att leva livet utan förmågan att kunna se orosmoln vid mörklagd horisont.

Jag funderade häromdagen vart det vände. Lika mycket kom jag att fundera över varför det vände och när man började oroa sig. Det kan vara lön, arbete, boende, andra människor, resor, utbildning och gud vet vad. Någonstans i tonåren tror jag att man blev tvungen att se livet ur ett annat perspektiv. Det roliga var slut och måste blandas med en stor dos allvar. Med detta ansvar kom också en oro om att en dag inte leva upp till de krav som ställdes. Välkommen in till vuxenvärlden.

Mina föräldrar oroar sig säkerligen för mig och min familj ibland. Jag oroar mig över mina barn ibland. Säkert lika ofta som jag bara gläds med dem och livet. Det vore fint med en balans i livet som sa att vi inte behöver oroa oss så mycket. Ikväll ska jag bygga pussel eller lego eller nåt i den stilen. Bara ha roligt utan att bekymra mig över något alls. Borde fler göra också. Då skulle världen se bra mycket annorlunda ut.

Seg måndag

2009-11-16T10:53:00.003+01:00

Sopbilen kommer för att tömma soporna varje måndag morgon. Den rullar in och ställer sig på tomgång framför huset vid halvsju tiden på. Varje gång föraren kliver ur bilen smäller han ordentligt i dörren när han stänger den. Sedan verkar han ha någon slags röjarteknik när han tar sig in och ut ur trappen släpandes på två stora soptunnor. Låter mer som att han genomför en våldsam husrannsakan än att han kör ut soptunnorna.

Han gör absolut inget som helst försök till att vara tyst och smidig. När han väl tömt behållarna och rasslat lite extra på sin väg in igen så gasar han iväg till nästa hus. Han ger gärnet flera meter för att sedan bromsa in och fortsätta föra oväsen. Tror inte att det ska vara på det sättet egentligen. Fördelen med detta är att det är en dålig start på dagen och allt kan bara bli till det bättre. Därför är det enda vettiga alternativet att snabbt kliva upp för att göra frukost och dessutom kunna ta tio minuter extra för att bara sitta och mysa vid ett tänt ljus över en kopp kaffe. Sopgubben får gärna skramla vidare i kvarteret, det gör mig inget alls.

Gnällig pensionsplan

2009-11-14T09:31:00.005+01:00

Släpade mig iväg till bageriet för att förgylla frukosten med nybakta bagels. Shorts, kängor, tjocktröja och mössa. Skön vinterkostym på en nyvaken gubbe. Ska satsa allt för att bli en skäggig halvgnällig gubbe i snickarbyxor när jag blir äldre. Kanske flytta längre ut i skärgården till en ö. Driva en sjömack.

När det är för lite att göra under vintern ska jag gnälla över det. När våren närmar sig ska jag gnälla över alla politiker som gör fel med våra skatter. När sommaren kommer ska jag gnälla på allt båtfolk och turister som tror att de äger skärgården. När hösten kommer ska jag gnälla över att sommaren inte var tillräckligt bra och att fisken i vattnet håller på att ta slut. Det var bättre förr. Bara sitta där på min flakmoppe och titta surt på de som seglar förbi. Snusa ska jag göra också. I kubik.

Enda gången den sura lilla gubben kommer vara mild och glad är när han ligger i hängmattan tillsammans med sin fru i solnedgången. Eller när barn och barnbarn kommer för att hälsa på. Då ska vi sitta nere på macken med tårna i vattnet och äta glass och räkna de båtar som går på grund utanför. Det är min pensionsplan som den ser ut idag.

Stå mitt i byxan

2009-11-13T08:31:00.002+01:00

Idag gäller det att stå mitt i byxan. Riggen till vänster. Det är kallt ute. Ordentligt frostlager på bilen. Använder isskrapan för första gången denna höst. Eller om det nu är vinter. Man vet ju aldrig här nere eftersom denna årstid är synnerligen värdelös. Var är snön? Hallå klimatkonferensen.

Hela familjen har tagit fram sina favoritmössor. Tänk vad kul det kan vara gräva i mösslådan och hitta sin favvo från förra vintern. Den som var så röd och fin. Det gjorde vår dotters kväll i går. Hon blev så glad och satt en stund och petade bort ludd från sin lilla mössa. I morse såg jag en svårt söt och välutvecklad liten människa strutsa iväg på frostbelagd stig mot skolan. Som en liten godis med sin gröna jacka och röda mössa. Finns nog ett par tomtar i skogen ändå. Och på loftet likaså.

Ska packa ihop för att ge mig in till stan på ett möte. Viktigt lunchmöte som jag har stora föhoppningar om att avsluta framgångsrikt. Spännande fredag alltså. Funderar över om jag ska ta på mig min favoritmössa från förra vintern eller om jag ska låta bli. Långbyxa blir det i alla fall.

Önskelista

2009-11-12T08:32:00.007+01:00

Efter att första julreklamen visats i tv rutan börjar det skrivas önskelistor. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på mina önskelistor i barnens ålder men känner mig rätt säker på att det är en stor skillnad. I morse under tiden jag borstade tänderna cirkulerade ett internt rykte som sa att listorna inte var kompletta samt att min äldsta inte lämnat in sin ännu. Kanske inte får någon av henne, blir en muntlig istället.

Från min mellersta går dock att läsa;

"iPhone 3GS, Nintendo Wii, Mac Dator, PSP Go, egna tv kanaler på rummet, pengar, The Beatles Rock Band m.m" Hmm, inte ens om jag hade pengar i överflöd skulle han få allt detta. Men, en önskelista är en önskelista och det är kanske så att han får något av det han önskat sig.

Från min minsta;

"iPod (rosa), Mellodifestevalen skiva 2010 (den får vi ta ett snack om och förklara en del tror jag), tellefon. Förutom stavningen är listan hyfsad. Dock är telefon ej aktuell ännu.

Men, till allt detta har de skrivit en hel del saker som gör mig glad att läsa. Saker som nya underställ, nya skidor, böcker, ny cykel, skrivbord, handskar och annat bra. Det är grejer det. Barnen är alltså inte helt förstörda i sin önskan om vad som skulle göra deras jul. Däremot ser jag en exakt likhet från det att jag var liten. Vuxna tycker det är bra med praktiska julklappar. Barnen är gladast över allt som är lattjo i hårda paket och gärna går att koppla ihop med något annat lattjo. Det här året ska jag låta mig bli barn igen och bara leka.

Baconspruta

2009-11-11T09:06:00.004+01:00

Samling i klass 1 inför promenad ner till sjuksyster på närliggande skola. Dags att ta vaccinspruta mot svininfluensan. Efter upprop fanns ett par minuter för frågor eller annat. Barnen sitter i en ring och den som vill säga något sträcker snällt upp handen. Många har något att berätta. I tur och ordning.

"- Aah, alltså, jag har tagit en spruta en gång. Det var för sån där.....vahettere...öhh, jo just det, fästningar. Aaaah, i somras, å då, aaa då var vi i en husbil och det var massor av människor på toaletten. Min mamma och jag fick en spruta i armen. Det gjorde bara mittemellanont så jag grät bara lite grann. Sen fick jag ett klistermärke."

"- I morse, aaaah, när jag gick till skolan, hit alltså. Då, då såg jag en katt som följde efter mig. Den var jättesöt fast lite blind var den."

"- Jag var ledsen i morse och grät för mamma och pappa kunde inte följa med mig nu när vi ska ta spruta i armen."

"- Å vet ni vad. Min pappa fyller faktiskt år idag fast han är i Danmark, aaaaah. Vi ska ska fira honom när han kommer hem till helgen. Med tårta!"

"- I går, då fick vi kokosgodis hemma. Fast det inte var lördag. Det är sant, vi fick en var av min mamma."

Rätt skönt att vara med och se faktiskt. Inte många otrygga barn i den klassen. Visst, det fanns en. En liten rädd kille som inte ville ta spruta fast mamma var med. Han kunde dessvärre inte se annat än sprutan och den förskräckligt stora nål som någon ville sticka in i armen på honom. Jag tror att det till slut gick bra. Hoppas det i alla fall. Sjuksyster sticker inte någon i armen som inte vill. Så var det inte när jag var liten.

Svårt val

2009-11-09T14:33:00.010+01:00

Vi har satt ut en liten foderboll på en krok strax utanför köksfönstret. Trivsamt att se hur fåglarna kommer dit för att äta. Flyger in och iväg. Barnen tycker det är roligt att se hur de äter frukost samtidigt som vi. Dessutom kan det vara bra att lära sig namnet på alla vinterfåglar. Gråsparv, bofink, blåmes, taljoxe, fingerskrika, vinkelbörsting och sågflinga...typ.

Grannen har en svart liten katt som smyger omkring mellan tomterna ibland. Barnen tycker den är söt men katten är något reserverad. Vilket jag tycker är bra för jag vill inte ha in katt i huset. Ibland ser de katten ligga på ett litet plank vid tomten och spana efter något. Idag såg jag en liten fågel komma flygandes in mot foderbollen. Den satte sig först en bit ovan liksom för att spana in läget.

SMACK, sa det så satt den lilla fågeln i gapet på katten. Jag hoppade till då jag var helt oförberedd på detta. Vad kommer barnen att säga nu? Är det synd om fågeln eller har naturen sin gång? Ska vi plocka in bollen så att fåglarna inte kommer dit? Känner mig själv något splittrad över vad jag ska tycka.

Vuxen karl att hålla på med sånt trams, borde ha viktigare saker att tänka på. Ja, det håller jag med om. Men det bor ett barn i oss alla. Vi får nog prata om saken och se vad som händer.

En tågvagn fylld med en 15 årings minnen

2009-11-09T09:08:00.003+01:00

Jag var 15 år och satt på ett tåg från Luleå ner till Stockholm. Vi var ett par stycken som skulle ner för att se en koncert. Nu som då stod gruppen U2 högt på listorna och det pirrade i magen. Dels av förväntningarna på koncerten, dels av resan i sig. Det rådde försiktig ordning då en del alkohol förekom bland de flesta och natten blev lång. Men vi skötte oss nog ganska bra ändå.

Väl framme i Stockholm strosade vi runt i olika delar av stan och besökte en massa balla affärer som inte fanns i Luleå. Typ allihopa. Vi åt uteslutande på McDonalds och Burger King. Det kändes som att jag ägde världen när jag stod ovanför Sergels Torg och blickade ut över den stora staden. Det var spännande att åka tunnelbana. Jag trodde att faran lurade bakom varje hörn i en stor stad som Stockholm. Det var människor överallt. Vi sov hemma hos en kompis mamma på Lidingö.

Så här i efterhand är det ett trevligt minne. Fri såsom fågeln i morgonstunden åkte jag hemifrån på en relativt lång resa tillsammans med jämnåriga kamrater. Men hur kunde vi få lov av våra föräldrar att göra det? Min äldsta dotter är idag 15 år och det går inte många dagar utan att jag tänker på vad jag gjorde då jag var 15. Jösses, kanske borde jag låsa in henne ett par år. Eller inte, livet ska levas och personen utvecklas. Min förhoppning och tro går till de värderingar jag vet att hon har. Jag flyttade hemifrån när jag var 16. En stilla tår söker sig nedför min kind när jag tittar på min dotters fotografi med vetskapen om att hon fyller 16 till våren.

6:e klass, igen

2009-11-07T12:37:00.003+01:00

Var med min son idag på öppet hus i skolan. Första lektionen var matematik. Jag fick kalla kårar efter ryggen och kände kraftiga ögonblick av återupplevelse från min ungdom. Hoppas magistern inte uppfattade min tomma och intet sägande blick när de gick igenom exemplen framme vid tavlan.

Senare på dagen var det träslöjd. Skolan är belägen i en gammal stenbyggnad som är omsorgfullt renoverad och utbyggd för något år sedan. Salen för träslöjd är stor och välutrustad. Det luktade gott och även här kom många minnen till mig. När lektionen var slut ville jag stanna kvar bland bänkar, bandsågar, borrar, slipmaskiner, verktyg, träbitar och brädor. Jag ville absolut bygga något. Kanske bara såga lite grann. Eller limma ihop något med sånt där lattjo trälim. Salen tömdes och kvar blev bara lilla jag. Läraren kom fram till mig och förklarade att jag var tvungen att gå med de andra. Det ville inte jag.

Efter en kort och rak dialog fick jag löftet om att någon gång få komma tillbaka för att hälsa på igen. Kanske, kanske skulle jag också få vara med på en lektion och bygga något. Bara kanske. Jag har fått en stark känsla av att vilja gå i skolan igen. För första gången i mitt liv kände jag glädje av att vara inne i en skola. Och dessutom en vilja av att vara där och jobba. Jag hjälper mina barn att var dag hålla fast vid den känslan så att de ges möjlighet att bli precis vad de vill när de växer upp. Funderar vad jag ska bli när jag blir stor.

Flortanten tandfe

2009-11-05T09:35:00.015+01:00

Liten människa tappar mjölktand. Förvånad och rädd spottas blod ned i handfatet. Tårögda något oroliga ögon tittar upp mot pappan som står bredvid. Den lilla människan är blandat glad, stolt men också lite rädd. Blodet skrämmer. Efter en liten stund kommer dock skratten då den lilla gluggen mellan framtänderna ser lustig ut. Dessutom låter det roligt när hon säger bokstaven s.

Efter att delat ut lite sötböter till henne samt apterat anordning för den lilla tandfen kunde vi ge oss iväg mot skola och arbete. Efter vägen frågade hon var tandfen kommer från och än mer intressant, hur hon kommer in till oss för att trolla bort tanden så att den blir till en guldpeng? Själv funderade jag lite försiktigt om den här tandfen kanske var en liten kopia av min gamla flortant från sjätte klass. Jösses, i så fall måste vi tänka om. Eller så är hon en riktig liten läckerbit. Istället för att svara kom jag med motfrågan om vad hon trodde själv.

" - Jag tror tandfén smyger upp till oss när vi inte är hemma. Hon kryper in under dörren för hon är så liten. Men vad ska hon göra med alla tänder hon samlar på sig?"

Ibland ångrar man att man ställer kluriga frågor till klurig sexåring. Känner mig också något besviken för jag missade tandfen när hon var här. I morse låg där en guldpeng istället för tand. Min fru säger sig inte veta något om det. Den lilla människan och jag funderar vidare.

Bytesannons

2009-11-04T08:16:00.006+01:00

Var under gårdagen in till Lidingö på ett jobb. Kunde inte blunda för den fakta att det varit närmare och snabbare att ta sig dit med båt istället för bil. Längst ut till Gåshaga skulle jag. Hade jag haft motorbåt med fart strax över 20 knop hade jag varit där på 10 minuter. Nu blev det bil och 40 minuter. Kändes inte rätt på något sätt.

Finnes:
SAAB 9-5 kombi med fläckvis passande inslag av rost. Kan vara något sträv vissa morgnar men är underbart följsam och god vid rätt temperatur. Med jämna mellanrum framkallar den en del fylliga verbala lustigheter som du inte smakat på tidigare. Du bör ha god tid på dig före nyttjandet för att tillfullo kunna njuta av alla överraskande inslag. Om du är stressad kan den lämna viss smak av bitterhet efter sig.

Önskas:
7,5 m RIB båt med 150HK 4-takts motor av valfritt fabrikat. Plats för 6 personer eller fler. GPS och radar. Servicebok. Registrerad trailer. Gärna ett par flytoveraller på köpet. Har egen mössa och glasögon.

Bytes rakt av vid snabb affär så att säga. Först till kvarn. Ring: 020-99 99 00

Alla dessa stavar

2009-11-04T07:45:00.008+01:00

Jag blir galen. Det går inte en dag utan att jag ser någon överentusiastisk människa som släpar omkring på sina stavar i tron om att de är ute för att träna. De ska vara på väg mot ett bättre och sundare liv. Av alla hundratals människor jag sett, halvvägs ut i spåret eller rentav mitt inne i stan, så är det ingen som gör rätt.

Trenden är som bekant att man ska köpa sig ett par stavar av typ längdåkarmodell och sedan ta med sig dessa ut på promenad. Meningen är att man skall jobba med överkroppen för att öka förbränningen. Trenden blev att man släpar ett par stavar efter sig för att lämna lustiga spår där man går. Meningen var att man ska ta kraftiga tag högt över axel och skjuta ifrån i steget. Då bränner det. Nu brinner det bara i huvudet på mig när jag ser dessa sorgliga figurer som tar plats där jag vill gå. De borde få böter av något slag, typ en p-bot.

" -Jamen ta tag i stavarna ordentligt och skjut ifrån, kärring. Ser jag dig släpa omkring den där skiten i morgon igen så parkerar jag min feta seglarnäve i nyllet på dig! Jag har sett dig dröna omkring här flera morgnar i rad nu, träna ordentligt eller inte alls!"

Jösses, tänk att man ska behöva lära vuxet folk hur de ska bete sig. Nu ska jag ge mig in till stan, jag har ingen aning om vad jag håller på med. Härligt att få göra det man känner för.

Skumfritt

2009-11-03T09:01:00.009+01:00

Burr, sa Kasper när han såg en naken häst. Ungefär så är det hela dagarna just nu. Vaknade upp i morse, stack ut ena foten utanför täcket. Drog snabbt in den igen till mitt nakna lilla universum. Skönt! Tvingade mig till slut upp och in i min morgonrock. Gick mot toaletten i ett tempo som iförd gammal dykardräkt, eller lite för tung morgonrock.

Skräckslagen trodde jag att jag drabbats av njursten eller liknande för det rasslade ordentligt av kisseriet i toan. Inget skum i vattnet. Efter en snabb kontrollbesiktning av snopp, utkast, spridningszon samt aktivitetsområde konstaterade jag att det var kyla som orsakat lättare frost före nedslag. Därav det lättare plinkeriet istället för pinkeri. Konstig morgon. Dags att dra på elementen något.

Barnen sover tungt på gränsen till björnsömn då det är svalt i deras rum. Vi tar dem i fotleden och släpar dem över trösklarna in till köket. De brukar kvickna till efter andra eller tredje tröskeln och förvånade titta upp. Kanske inte det mjukaste sättet men otroligt effektivt. De kommer snabbt in i matchen då de ser varm choklad och smörgås på bordet. Borde vara frukost hela dagen.

Jag är fri från skuld

2009-11-02T08:46:00.004+01:00

Det var inte jag som kissade på bastuaggregatet. Det var heller inte jag som satte kedja och lås på rektorsexpeditionens dörr så att lärarna blev inlåsta på rasten. Jag hade bara oturen att just då och just där vara i fel ålder och på fel ställe vid fel tidpunkt. Självklart var det jag som fick skulden i båda situationerna.

Gällande kisseriet så var det Daniel. Han ställde sig högst upp och kissade en till synes bekymmersfri stråle rätt ner i aggregatet så att det fräste och sprakade. Det luktade skitäckligt ganska omedelbart i hela huset. När sista droppen sökt sig genom luften för att landa på glödhet sten sprang Daniel ut i hallen och skrek att det var jag som hade kissat. Daniel var dum, vi har ingen kontakt idag.

Och gällande kedjan med låset på rektorsexpeditionens dörr så var det Olle. Jag råkade bara komma intet ont hasandes förbi dörren samtidigt som Margit Stenberg fick ut sin lilla näsa och skrek i högan sky genom en liten dörrspringa. Jag trodde hon höll på att dö. Hon vara ju bara lite inlåst, eller rätt mycket faktiskt. Kanske var det min då för tiden rätt loja inställning till allvarliga situationer som gjorde att jag åkte på skulden. Det blev kvarsittning med någon slags inre sammhällstjänst på skolan. Jag fick reparera ett par söndersparkade dörrar som straff. Dörrarna hade jag inte heller något att göra med. Men jag blev tidigt riktigt duktig på att spackla och snickra. Olle var också dum, vi har inte heller någon kontakt idag. Inte så konstigt att jag ibland skolkade för att ge mig ut och segla ensam dagen igenom. Det var ju livet på en pinne. Kunskap kommer ibland från oväntade håll här i livet.

3 våningar inlines

2009-10-30T09:39:00.009+01:00

För ett par år sedan bodde vi i en lägenhet på tredje våningen. Hiss saknades och så länge du inte kan hoppa riktigt högt alternativt flyga är trapporna det enda alternativet att ta sig upp. Det var ungefär två veckor före Halloween och vi satt hemma i godan ro. Helt plötsligt hörde vi ett oväsen från trapphuset. Bonk, bang, klang och en massa stök. Det lät som någon lindrigt nykter höll på att flytta ett piano eller något i den storleksklassen.

Efter någon minut ringde det på vår dörr. Jag gick med tveksamma steg för att öppna dörren med övertygelsen att någon idiot släpat upp en mindre bil som jag vunnit på lotteri. Jag tittade ut genom titthålet och såg inget alls. Jo, vänta nu. Långt ner stod en snorig liten varelse. Jag öppnade dörren och såg en liten kille som var typ två pannkakor hög. Han hade på sig hjälm och inlines samt armbågsskydd. Han andades ansträngt, sträckte fram en liten plastmugg och sa:

"Trickk åår triiit..."

Jag lyckades nätt och jämnt kväva ett skratt eftersom jag bet mig i läppen så den blödde. Då det var lite tidigt för denna typen av påringningar, typ två veckor, hade vi inget godis hemma. Dessutom har jag mycket lite till övers för detta sorgfyllda event överhuvudtaget. Spelat ledsam och sammanbiten blev jag tvungen att be den lille killen försiktigt kila nedför trapporna igen. Han var i alla fall tapper, lite korkad eller både och som hade tagit sig upp för alla trappor iförd inlines istället för fotriktiga skodon. Jag har ingen koll på hur framgångsrik han var på vägen ner för jag låg på hallgolvet och skrattade. Ibland känner jag mig så elak. Men det kanske är ok på halloween.

Eldspråk

2009-10-30T09:12:00.003+01:00

Genomgång med nyfiket barn för att göra upp eld. För att göra upp en eld behöver du brännbart material, värme och syre. Tar du bort någon av dessa tre går det inte att göra upp en eld. Så länge man har kontroll över det som brinner är det en eld. Tappar man kontrollen och det börjar brinna utanför området för den mysiga lilla brasan kallas det för brand.

Exemplet kan vara att vi sitter för att göra upp en eld i öppna spisen. Helt plötsligt poppar det till i elden och en liten glödfis hoppar iväg och sätter eld på mormors gardiner. Efter gardinen brinner det vidare rakt upp i taket och till slut är hela stugan övertänd. Mormor och morfar ledsna, vi får söka nytt medborgarskap i typ Makedonien. Så, när vi eldar inomhus och tänder ljus ska vi vara försiktiga. Är du osäker ska du alltid fråga en vuxen om hjälp, det är bäst.

"Nej, man bör inte kissa på elden för att släcka den. Nej, man ska inte hälla bensin direkt på elden. Ja, pappa och Stor-E gjorde det en gång men då var vi ute och hade en stor rackarns brasa och...vill du ha en godis?"

Eld är viktigt och jag har ännu inte träffat en människa som inte låter sig fascineras av det enkla med att sitta framför en öppen eld med blicken djupt in i glöden. Beteendet sitter långt bak från när vi bodde i en grotta och var beroende av elden på ett helt annat sätt än idag. Kanske har vi förfinat sättet att lära våra barn handskas med den. Men det är sannerligen samma förtrollande känsla varje gång vi ser elden sprida sig från vedträ till vedträ. Varför behöver vi dataspel och sånt trams egentligen?

Den lille frukostfascisten

2009-10-29T08:28:00.005+01:00

När man bygger en smörgås finns det en del grundkriterier som är viktiga att följa. Följer du inte dem får du inte sitta med mig vid frukostbordet. Det hela är mycket enkelt. Före man utövar handhavande med något av frukostverktygen är regeln att man tvättar händerna. Man utför alla moment på, kring och vid frukostbordet i ett för ändamålet anpassat tempo. Lugnt och fint. För man ett samtal med sin frukostpartner göres detta bäst i en något försiktig och mild ton. Tänk; nyvaken Rod Stewart.

Om man doppar sin smörgås i sin choklad eller kaffe bör man i möjligaste mån undvika att smacka, smaska eller på annat sätt gegga vid bordet. Det är inte fin stil och kan mycket väl ligga som underlag till att den försiktiga och milda tonen ersätts av en mer brysk och hård. Det tonen går inte ihop med de nykokta äggen. Gällande de senare så bör de inte kokas mer än 5-6 minuter för det är inte ok att servera något som för tankarna till en vit squashboll. Ägg ska vara något lösa i mitten. Tänk; i huvudet på Mona Sahlin.

När man bygger sin smörgås är det helt ok att ha ost tillsammans med skinka. Det är också helt ok att ha ost tillsammans med kaviar. Men det är inte ok att ha kaviar tillsammans med skinka. Det är kantboll på att ha skinka tillsammans med leverpastej. Det är också tveksamt om det är tillåtet att ha skinka med någon form av sötningsmedel. Typ engelsk frukostmarmelad. Om du applicerar marmelad bör du göra det på en bit nyrostat bröd med ost på. Marmeladen ska ligga överst. När man senare lyckats ta sig levande igenom frukosten plockar man undan efter sig. Eventuellt ställer man sig till förfogande för att hjälpa till att plocka undan övrigt likaså. Enklare än så är det inte. Jag vet att det är många därute som funderar över detta men inte vågar agera. Ni kan tacka mig senare, jag kan ha räddat ert förhållande. Tänk inte; Dr. Phil.

Ny säsong

2009-10-28T08:54:00.006+01:00

Det är sällan vi har läskedrycker hemma. Undantaget perioden från nu och framåt. Häromdagen köpte jag nämligen den första julmusten. Kände mig absolut tvungen att prova. Precis som tidigare år. Första flaskan brukar bli en enkel Apotekarnes. Har jag tur kan jag senare lägga vantarna på en Zeunerts. Den håller mycket hög klass. Sedan en Nygårda, fatlagrad. Grymt bra tidigare år.

Förra året greps jag av en slags julenäröver panik när jag insåg att perioden för julmust var över och man gjorde kraftiga prissänkningar på musten strax efter nyår. Det tog å andra sidan bara en sekund innan jag förstod min självklara fördel av den något mörka marknadssituationen. Jag kunde ju bunkra. I hemlighet köpte jag upp mig på tiotalet stora flaskor och gömde i vår klädkammare. Två flaskor placerade jag i svalen för allmän utdelning vid söndagens middag. Musten klarar sig länge, bäst före datum ligger ett år framåt. Den som är bra på att avhålla sig från att dricka kan spara en eller annan flaska till kräfpremiären där den sägs passa mycket bra. Jag har aldrig lyckats ha kvar något längre än till mitten av februari.

Förra året kände jag mig som en liten tjuv i mitt eget hem. Barnen frågade då om det fanns kvar någon julmust, jag ljög och sa nej. I klädkammaren fanns mitt mobiliseringslager som ingen fick röra. Det var ju min julmust. Min.
Efter ett par dagar upptäcktes dock min gömma och jag blev tvungen att dela med mig. Musten tog slut strax efter trettonhelgen och livet gick tillbaka till normalt. Sedvanlig diet efter julmat och mustdrickande. Benträning inför skidåkning. Ständig spaning efter lager av julmust på stormarknader. Vi har nu talat om saken för att hålla julfriden i skick. Jag har inte lovat att vara återhållsam när det gäller julmusten. Jag avstår hellre julklappar till barnen. Livet är hårt. Ingen must, inga klappar.

Tunga bagarsteg

2009-10-27T11:27:00.004+01:00

Vaknade upp, hörde regnet mot fönsterbläcket. Somnade om. Vaknade igen, kom på att det var höstlov och arbetet ligger på halvfart eftersom fler och fler verkar ta ut ledighet tillsammans med sina barn. Det är bra. Men ur ett arbetsmarknadsperspektiv borde det vara mindre bra. Bokade möten blir av underbara bortförklaringar förflyttade till nästa vecka. Från en kontorsväxel får man beskedet om att NN är på tjänsteärende och åter nästa måndag. Högt skrattandes lägger jag på luren och sällar mig till stimmet av höstlediga föräldrar.

Tog mig till slut ur sängen i alla fall. Hungriga barn ger ingen ro. På med skjorts, kängor och tjocktröja. På toppen liten mössa, det är min typiska nörd-sur-skärgårds-gubbe-klädsel. Jag gillar mig då. Knallade iväg till bageriet och köpte rykande varma bagels och en joppelimpa. På vägen tillbaka stannade jag till för att titta ut över vattnet samt på öarna utanför. Miljontals färger prydde fortfarande lövträden som står nere vid vattnet. Såg ut som vilket reklamfotografi som helst. Vänsterhanden varm av bröden i påsen. Ögonen varma av den vackra syn som mötte mig. En bra start på dagen helt enkelt.

Energin det gav mig fick mig att inse att arbete är bra även när de flesta andra är lediga. Det ger mig ett försprång samtidigt som det ger mig en arbetsro. Barnen får nöja sig med en halvt ledig pappa och en helt ledig mamma. Jösses, det kunde varit värre än så. Det finns barn som inte har någon förälder överhuvudtaget. Det säger jag förstås inte till barnen för deras fokus ligger på att äta nybakat bröd till frukost. Lite balans får det ändå vara.

Skotthål, blod och fasa

2009-10-26T10:17:00.006+01:00

Jag hade bandagerat huvud, tre skotthål i bröstet där det rann blod nedför tröjan samt ett i ryggen. Ett av barnen hade ordentligt tilltufsade kläder, badagerat knä med en massa sår samt blod över huvudet och ena axeln. Bredvid mig satt en häxa med långt grått hår, lång näsa, svart cape och en typisk häxhatt med inslag av självlysande små figurer. Bredvid henne satt en liten människa som var utspökad i rött med röda horn på huvudet.

Vi skulle på någon slags förfest inför Halloween. Inget konstigt med det kanske förutom att vi tog oss fram med en liten motorbåt av modell styrhytt. I det kompakta mörkret gav lanternorna ett stämningshöjande sken på var sida om båten. Vi var tämligen ensamma i skärgården vilket i sig var lite synd. Det hade varit kul att träffa på någon. Eller i bästa fall bli stoppad i en rutinkontroll av kustbevakningen, kanske hade de då satt sin kvällsdonut och kaffe i vrångstrupen mitt i patrullerandet. Vi hade i alla fall en rolig färd mot festen.

Väl framme vid bryggan möttes vi av öppna eldar och spöklika ljud någonstans från skogen. Vi kunde tillsammans med barnen konstatera att det är rätt mysigt att vara spöke när man planerat det själv och är fri att närsomhelst lämna det för att återgå till ett vanligt liv. Jag är egentligen inte mycket för Halloween utan anser att det är ett rätt billigt och kommersiellt trick som vi försöker försvenska. Enda liten försiktig fördel som jag ser är att vi ges en chans att på ett roligt sätt närma oss det läskiga och prata om döden över en öl eller tre.

Hiatt och jag tärnar kött

2009-10-23T17:15:00.005+02:00

Fredagens middag skulle bli biff Rydberg. På älgfilé från Jämtland. John Hiatt och jag stod tillsammans i köket och hackade lök, potatis och älgkött. John är en gammal kompis till mig, vi har tagit förnyad kontakt för en tid sedan och det är trevligt. Vi drack gimlet. John sjöng "Lipstick sunset" alltmedan vi kockade vidare, jag hakade på och stöttade honom under refrängen.

Vi var överens om att bästa sättet att träffas var under ett höstmörker där man gömmer sig i köket bland en massa gott. Efter någon timme kom Bruce Springsteen förbi, det hade jag inte talat om för John. Blev rätt kul faktiskt. Efter en stund började John sjunga på "It feels like rain" vilket påminde mig om att jag skulle blanda hans nästa gimlet något svagare. Han var på det humöret. Jo, jo, det hade jag sett en gång tidigare. Då slutade det med att han låg naken i en fontän och sjöng "Have a little faith in me". Så pinsamt.

Förutom Bruce kom också Elvis Costello och Bono. Jag vet inte hur jag tänkte när jag bjöd in alla herrarna till samma bord men jag kände att det kunde vara kul. Min roll blev mer av typen ladda käket, duka undan, blanda drinkar, hälla upp mer vin och ha allmän koll. Men det gjorde mig inget alls, jag tyckte det var trevligt. Bruce sa att det var ok för honom att sova i soffan. Bono och jag sov skavfötters, han är skitjobbig när det gäller sånt. Elvis gick aldrig och la sig, han satt uppe och skrev nonsen natten igenom över ett par drinkar. Nåja, nu måste jag gå och väcka grabbarna. Vi ska ut i skärgården och bada bastu. Det är härligt med höst.

Tröppare än tröppast

2009-10-23T06:25:00.006+02:00

Väckarklocka är överskattad. I alla fall hos mig när jag ska upp tidigt. Första mötet i stan är tidigt vilket i sig är bra. Men på något sätt vet kroppen att vi ska upp tidigare än vanligt vilket ställer allt på ända. Man vaknar alltså långt före utsatt tid och kan omöjligen somna om.

Jag låg och tänkte på sommar, hängmatta, sjögång, bomull, varm saft, tyngdlöshet, bad, kiss i sängen, barndom, veckopeng samt lösning på situationen i Afghanistan. Kom inte riktigt i mål med någon av funderingarna men det gör detsamma, det höll mig försiktigt sysselsatt i horisontellt läge alla fall. En person i min omedelbara intima närhet låg bredvid och andades tungt, avundsjukan pyrde i rummet. Men, för att snabbt vända mitt totala nederlag till seger så letar vi rätt på ett par fördelar istället.

Det finns bara ett läge en sån här dag: full fart framåt på precis alla växlar och cylindrar, annars finns risken att man somnar. Fredag kväll, kanske blir det ett glas vin till middagen. Då kan man bli så där härligt gymnasiefull på bara ett litet glas. Inte helt läckert att somna i soffan kanske men gud vad skönt. Får diskutera fram ett upplägg med övriga familjemedlemmar så jag vet vem som ställer upp att borsta tänderna på mig. Måste tänka ut en passande lunch också. Äter jag mer än ett salladsblad och en skål ånga kommer jag dreglandes att somna vid ratten någonstans i Stockholms innerstad, inte roligt. Det är fortfrande kolsvart ute, jag är grymt sugen att kasta mig i det som strax kommer kallas dag.

Än en gång koordinationstrubbel

2009-10-22T16:52:00.004+02:00

När jag ska få ut min blekfeta röv från Vaxholm för att ge mig iväg för ett par möten i mer tätbebyggt område så innebär det oftast problem. I första hand logistiska sådana. Ofta ska jag till fler än ett ställe vilket ställer lokaltrafiken på ända. Ofta ska jag också inte bara in till stan utan en liten bit strax utanför, norr eller söder om själva centrum. Det gör att båtalternativet också blev ett kort strå att dra. Kvar blir jag således ståendes med min gamla SAAB.

Jag kom i alla fall iväg och bilen är svampig och härligt svajig i baken eftersom jag ännu inte bytt det som behöver bytas. Lite känsla av att köra båt kom alltså med i alla fall. Men, just idag kom det sig som så att jag efter en bit gjorde ett bilbyte och den bilen växlades manuellt. Min har automat för jag gillar inte att växla, börjar bli gammal och slö. Första minuten blir det lite ryckigt och konstigt eftersom jag ibland glömmer att koppla vilket får det att låta som en frasse i växellådan.

Senare på dagen är jag tillbaka i min bil med automatlåda. Då har jag bara två pedaler att trampa på. Och hur idiotiskt det än låter så trampade jag självklart alldeles för mycket och ofta under den första minuten. Jag försökte koppla fast jag har automat. Kanske hade jag en dålig dag, något tankspridd. Vid ett trafikljus stannade jag och blundade ett ögonblick. Fokus. Höll hårt i ratten, bet ihop. Sedan körde jag vidare och allt var som vanligt igen, bra alltså. Förutom bitmärkena i ratten märks det inte att bilen varit ute på en liten tur i höstrusket.

Vår lilla storyteller

2009-10-21T08:32:00.004+02:00

Vid frukostbordet i morse talade en av föräldrarna Lundquist om sin dröm från natten. Vi var i lagom sömndrucken takt överens om att det här med drömmar ständigt fascinerar oss. Inte mer sagt om det, därefter följde morgonrutinen invanda spår vilket till slut ledde oss fram till skolskjuts medelst bil. I bilen säger vårt yngsta barn att hon ville berätta för oss om sin dröm.

"-Aaa, alltså kolla. Vi var i stugan i fjällen. Alltså hela familjen, aaa. Å sen, sen skulle vi gå ut i grillstugan men då var det en sjö där och grillstugan var borta. Aaaa, å sen, sen såg vi en krokodil som var där och då sa jag att vi skulle åka och då försvann den. Aaaa, å sen, sen kom det en elefant och då sa jag till min kompis...."

Det är svårt gulligt men efter vad som kändes som ett par minuter tappade jag liksom lyssnarfokus. Jag koncentrerade mig på bilkörningen ett par kurvor och den lilla babbellådan i baksätet fortsatte sin berättelse som verkade spåra ur totalt. Helt plötsligt var hon i New York och åt glass. Det verkade som en mycket lång dröm. Stillsamt funderade jag om jag hade rätt att bryta in och påstå att hon bara hittade på eller om jag skulle låta henne fara vidare med sin sköna fantasi. Självklart lät jag henne hållas och skena iväg så långt hon bara ville. Storebror satt i framsätet och suckade djupt, det är ingen nådig kritiker men han var duktig och sa inget alls.

Framme vid parkeringen sa jag hej då till stort barn och fortsatte hand i hand med litet barn. Denna gången stannade hon en bit före backen upp till skolan. Hon har tidigare bett mig vända om och gå tillbaka mot bilen när vi var mitt i backen. Nu verkar det avståndet öka för var dag. Ensam stod jag kvar och såg mitt yngsta barn och ryggsäck hoppa iväg mot skolan. Jag funderade en stund över vart min sorglösa fantasi tog vägen och, än mer aktuellt, vart mitt lilla barn tagit vägen. Vilka är alla dessa stora människor som helt plötsligt sitter med oss vid frukostbordet?

Snoppvisan

2009-10-19T08:27:00.005+02:00

Ibland fick vi barn höra snoppvisan när vi var små. Det var min morfar som ibland tittade in igenom dörren till sovstugan i sommarstugan när vi skulle till att sova. Glad som han oftast var trallade han gärna den visan för att sedan hoppa upp och slå ihop klackarna innan han gick vidare mot sitt egentliga mål. Melodin var av traditionell typ från Svensk buskisfilm alá 1940 tal.

"Jag minns den ljuva tiden jag minns den som i går. När snoppen min var liten och hade inget hår. Nu har den blivit större och skaffat sig peruk. Och tagit av sig hatten och kallar sig herr Kuk."

Jag tycker det är en rätt fin visa men jag är väl försiktigt tveksam om jag ska föra den vidare till mina barn. Nu är det inte så att jag sitter och sjunger den om kvällarna. Ja ok, det har väl hänt men jag tror inte de kan återge den. Eller, ja det kanske också har hänt så det kanske redan är kört. Men vad gör väl det? Den är ganska oskyldig och dessutom sann på ett vackert sätt. Mycket finare än allt annat snusk vi måste stå ut med dagarna i ända. Nu finns ju rena rama porren direkt i kvällstidingarna. Nä, tacka vet jag lite försiktigt sommarstugesnusk med glimten i ögat. Av sånt blir det bra barn tror jag. Tror bestämt att jag ska sjunga upp mig redan nu för jag hör att grannen är på väg ner för trappan.

Till Henrik

2009-10-17T10:06:00.010+02:00

Jag hade en båt. Vi trivdes så bra tillsammans. Jag vårdade henne ömt och lade ner mycket tid på att hon skulle må bra samt vara hel och ren. Ibland kunde jag gå ner till varvet där hon låg på vintern för att bara klappa om henne och ta en titt under presenningen. Jag la ner det där lilla extra som många andra båtägare inte alltid gör. Hon hade vackra linjer men låg kanske lite tungt i vattnet eftersom hon var något bred om baken. Hon seglade heller inte så bra egentligen då hon var lite mjuk uppe i masttoppen vilket gav henne nackdel på hårda kryssbogar.

Det som var fint mellan oss var att vi i alla fall till en början ville åt samma håll. Jag önskade ibland segla högre mot vinden men det klarade hon inte av eftersom hon var bångstyrig och bred om baken. Hon var nog mer en liten motorseglare än en vacker segelbåt men det hade hon inte kommit på då. Vi seglade i alla fall omkring ett par år och vi skaffade till och med en liten släpjolle. Det var en fantastiskt fin jolle med vackrare linjer än min stora båt. Hon låg också lättare i vattnet och gjorde alltid som jag ville för vi kom bra överens från första dagen. Hon följde snällt efter vart vi än seglade. En dag gick vi på grund då min bångstyriga båt inte förstod att vi skulle hålla höjd mot den kurs vi tillsammans valt ut. Jag blev besviken och ledsen. Vi blev ståendes mitt ute på fjärden och ingen var det som kunde komma och hjälpa oss. Vi hade helt olika uppfattning om vad som hade hänt och vad som borde göras för att rädda situationen på bästa sätt. Vi kom ingen vart i vårt resonemang så jag tog ner alla segel och stoppade ner dem i båten. Därefter tog jag på mig min flytväst, satte mig i min lilla släpjolle och rodde stillsamt därifrån.

Sedan den dagen har jag hittat en ny båt som både har vackra linjer och goda egenskaper på alla kurser. Vi trivs dessutom så bra ihop att vi skaffade fler släpjollar. Den första släpjollen har jag också kvar, förstås. Hon är fortfarande otroligt vacker och jag vårdar henne ömt. Min tidigare båt tänker jag inte så mycket på för hon var så otroligt fel för mig. Jag kom över henne ganska snabbt. Man kan ju inte ha en segelbåt som inte går att segla ordentligt. Det finns föresten bara två typer av seglare; de som har gått på grund och de som ska gå på grund. Och när man går på grund måste man ju tillsammans ta sig loss. Annars är det ju inget att ha. Jag tror föresten att min gamla båt fortfarande står där på sitt grund. Dumstenarna heter det.

Börsnedgång och palt

2009-10-16T09:28:00.006+02:00

Det är omvända världen idag. Gjorde palt till middag i går. Barnen glufsade i sig. Varaktigt paltkoma i soffan efteråt. I morse sedvanlig morgonrutin. Bortsett från att jag gjorde matlåda till min fru. En rekorderlig paltlåda till lunch inne i finanskvarteren. Undrar just hur de hamburgeruppfödda kollegorna reagerar på det. Trolig dialog i lunchrummet blir något i stil med;

"-Öhh, Janne, vad har du för lunch?"
"-Öhh, Benny, jag har en Big Mac med extra allt...stor cola."
"-Jaa, de e så djäkla gott. Jag har aldrig gillat Burger King."

Som om det vore de enda två existerande alternativen. Janne och Benny har förmodligen ingen man som gör i ordning paltlåda till dem på morgnarna. Stackarna. Om de frågar min fru får de alltså till svar att hon äter palt med lingonsylt och smör. Till detta ett glas mjölk. Hon får väl skylla på att hon tränar inför Iron Woman och ska springa till Nordpolen utan underställ sista januari, eller nåt i den stilen. Så, för att återgå till min tanke gällande omvända världen. Mannen gör alltså i ordning matlåda till fru. Matlåda innehållandes rena rama skoghuggardynamiten för de som biter ner 10 tallar ute i skogen före lunch. Fru åker in till jobbet. Borde det inte vara jag som är i skogen och min fru som packar ihop matlåda? Men ok, jag är tillräckligt trygg i min manlighet för att gå i klänning. Så får det bli. I kväll är det "friday night cross over dressing" hemma hos oss.

Frus jobb har föresten inga som helst fysiska likheter med ett skogshuggararbete. En timme efter intagen lunch händer alltså....ingenting. För då befinner man sig i paltkoma. Så, för er som är rädd om era pengar inom aktiehandel. I eftermiddag är det ingen bra dag på börsen. Det kommer bli ett paltras som ingen förstår orsaken till. Det är bara att pallra sig hemåt för att nöta soffa och komma in i matchen igen. Ha en trevlig kväll!

Gulliver och jag

2009-10-15T08:43:00.004+02:00

Efter en natt med måttligt bra sömn lyckades jag somna om tidigt. Typ en halvtimme innan man ska gå upp, det är ingen favorit. Väckarklockan ringde och jag kände mig som fastspänd i sängen. Förvånad upptäckte jag att jag faktiskt var det. En handfull lilleputtar hade bundit fast mig likt Gulliver på stranden.

De sprang omkring på mig så att det kittlade över hela kroppen. Det var för mig ett nytt sätt att vakna. Försiktigt skulle jag lirka lös ena handen men repet som höll fast var ordentligt spänt. Helt plötsligt brast det och en lilleputt fastnade i repet och for in med en väldig fart i väggen strax vänster om dörren till klädkammaren. Aj. Allt som blev kvar av den lille mannen var en våt liten fläck på tapeten. Hoppas den går att tvätta bort. Nedanför på golvet låg en lustig liten stövel. Den kanske jag senare kan göra ett smycke av, det vore fint. Ett armband. Något av barnen kanske vill ha det. Jag reste mig ur sängen och kände mig stor. Trevande gick jag till fönstret för att dra upp rullgardinen. Solen vällde in och fyllde golvet i rummet. Ute på gatan rådde lugnet före dagen.

Försiktigt greppade jag morgonrocken och svepte in mig i dess värme. Övriga lilleputtar försvann på något sätt ut i tomma intet. Inga fler stövlar. Eller så var det hela bara sinnets egen lilla cinematograf som ett direkt resultat av orolig sömn. Hoppas i så fall att jag slipper fler syner under dagen för det borde rimligen påverka mitt omdöme. Då vågar man ju knappt prata med folk man möter för man vet inte om de är på riktigt eller inte. Kanske ingen större skillnad många gånger men det är skönt att veta säkert. Det börjar bli ont om folk som är på riktigt. Nu ska jag gå och duscha kallt. Jag tror det kommer bli en bra dag. En stor dag. Känner det på mig. Jag har en liten stövel.

Lappar och indianer

2009-10-14T08:22:00.007+02:00

Läste en bok om New York. Fantastisk stad med en intressant historia. Ursprungsbefolkningen, indianerna, sålde Manhattan en gång i tiden för 24$. På 1970 talet var New York i mycket dåligt ekonomiskt skick och indianerna erbjöd sig då att återta staden, till ursprungspriset. Affären blev aldrig av. Nu får man inte säga indianer, man ska istället säga "native americans". Alltså, ungefär "inhemska amerikaner".

Tanken slog mig då att jag har lite lappblod i mig. Jag är egentligen en liten lappgubbe. Tror det var mormors pappa som var lapp. Undrar just om han någon gång blev lite dragen vid näsan. Av staten alltså. Kanske hade han sålt stora delar av den mark där Kiruna nu ligger. Det vore ju smarrigt att sätta tänderna i. Skulle kunna bli ett välkommet tillskott i hushållskassan. Vara med och driva en liten stad med huvudsaklig näring från gruvverksamheten. Eller kanske inte ändå, jag skulle nog hoppas mer på att den gamla lappgubben i så fall kanske hade lite mark och grejer runt Kirunafjällen, det vore mer min grej. Kanske kan jag ta över Riksgränsen istället, bara stå på skidor hela dagarna eller sitta i liften och vissla falskt i kylan.

Kanske är det så att jag kan få lite bidrag från staten eftersom jag är lapp. Ja, inte riktigt fullt ut men i alla fall. Jag behöver pengar till att köpa ett par renar. Jag tycker renkött är så gott. Nu måste jag skynda mig att ta reda på gamla köpehandlingar från den tiden. Om jag vågar. Det kanske visar sig att det bara var gammal sumpmark utanför Murjek och där vill inte jag vara. Blev avkastad från ett tåg där en gång och det var inte roligt. Jag har det nog rätt bra här där jag är i alla fall. Får nog sälla mig till den skara som rätt och slätt kallar sig svensk och då spelar det ju ingen roll hur man ser ut, vart man bor eller vad man heter. Det tycker jag är bra. Det blir som ganska enkelt då på alla sätt.

Oljiga elefanter

2009-10-13T08:48:00.004+02:00

Skulle olja in en av arbetsbänkarna i köket. För att den starka lukten inte skulle sprida sig till övriga delar av vårt boende stängde jag igen köksdörren. Efter att noga ha rengjort underlaget hällde jag ut olja på bänken och började varsamt arbeta in den med en trasa. Så långt allt väl.

Efter någon minut kom det en liten elefant lunkandes förbi mitt framför ögonen på mig. Jag blev genast något fundersam för just den här elefanten hade jag inte sett tidigare. Försiktigt viftade jag bort den och fortsatte att arbeta in oljan på bänken. Då dök den upp igen fast borta i hörnet vid spisen. Då så jag till elefanten att den skulle gå på någon annans köksbänk för här kunde den få olja på fötterna. Dessutom blev det fula avtryck där jag tidigare hade gjort så fint. Då reste sig elefanten upp på bakbenen och började prata med mig. Jag blev inte speciellt förvånad över det. Däremot blev jag något förvirrad när jag kände igen rösten.

Det var ju Lars Lagerbäck. Han berättade för mig att det här var hans nya giv nu när han lämnat fotbollen. Han hade tänkt traska runt på svenska köksbänkar bara för att irritera folk. Lika bra att reta upp dem ordentligt om jag inte lyckades göra det tidigare, menade han. Försiktigt lade jag trasan över elefanten som såg ut som Lagerbäck, öppnade upp dörrar och fönster samt startade köksfläkten. Därefter lyfte jag upp trasan och under den fanns bara en vackert inoljad köksbänk. Varningstexten på oljeburken lyder: Sörj för god ventilation. Farlig vid inandning. Måttligt hälsoskadlig. Det stod ingenting om elefanter eller Lagerbäck. Jag tror jag går och lägger mig.

Tops vs koordination

2009-10-12T09:15:00.004+02:00

Skulle borsta tänderna och peta mig i örat med en topz, samtidigt. Gör inte det. I alla fall inte om du är kille. Vi killar ska ju tydligen vara begåvade med betydligt sämre koordination än tjejer. Vi kanske mer är att likställa med en orm, guldfisk eller tallkotte. Jag har i alla fall härmed inte lyckats speciellt bra med att bevisa motsatsen.

Står alltså framför badrumsspegeln och borstar tänderna. Anar litet oråd inne i högerörat och får för mig att det vore både smart och effektivt att liksom ruska runt lite i öronen när jag ändå står där. Med ledig högerhand öppnar jag badrumsskåpet, tar fram en topz och stoppar in den i högerörat. Kombinationen att borsta tänderna samtidigt som jag försökte få fason på den lilla topzpinnen i örat blev inte bra. Det var stor skillnad på rörelsemönstret i tandborstningen mot tänkt rörelsemönster i örat. Eftersom jag är vänsterhänt är alltså min vänsterhand dominant och tog således kommandot över min högerhand. Dessutom ska alltså männens dåliga sinne för koordination läggas på toppen av alltsammans. Det blev tandborströrelse även på högerhanden. Det var inte alls skönt.

Kalla mig dum, nyvaken eller rentav sällsynt obegåvad gällande min koordination. Det tog två tre moment innan jag fick stopp på spektaklet. Den lilla smuts som fanns i örat är ett minne blott. Men till priset av att det känns som att jag har smällt av en eller annan nyårsraket i hörselgången. Det är inte heller bra. Nu ska jag gå och se efter att plåstret sitter kvar. Det var svårt att få fast det eftersom jag inte kan se in i mitt eget öra. Balansen fick sig nog en törn den med. När jag går glider jag liksom ned mot höger hela tiden. Jag har lite svårt att hålla kursen, det är jätteroligt faktiskt. Vi hörs. Eller, vi ses kanske låter troligare.

Flyt utan flytväst

2009-10-08T09:00:00.004+02:00

Jag hade en sån där bra dag. Allt flöt på som en elakartad diarré som är omöjlig att stoppa. Såna dagar ska man alltid ha men jag förstår inte vad som ligger till grund för dem. Jag vaknar upp, kryper in i duschen, klär på mig, äter frukost osv. Samma mönster alla dagar men med helt olika resultat. Jag kan göra vad som helst gång efter gång och få samma resultat om jag gör det på samma sätt varje gång.

Alltså såna saker som bara har med mig själv och min direkta påverkan att göra. Om jag möter dig i tennis skulle det förmodligen inte vara samma resultat varje gång för då är vi två. Troligt är att jag skulle förlora hela tiden men med olika mycket eftersom jag inte gjort mig känd som någon virtuos då det gäller tennis. Mitt spel på baslinjen är mer likt ett skyttegravskrig där jag ofta missar målet. Ibland träffar jag och då kan faktiskt någon stryka med på motsatta sidan. Hur som helst, vad är det som gör att jag får olika resultat på dagen fast jag i stort sett gör samma sak? Jag är den jag är, går inte att ändra på nu. Jag är lika begåvad varje dag. Jag heter samma sak varje dag. Exemplen kan bli många och långa.

Men resultatet av dagens arbete kan variere något alldeles fantastiskt. Jag vill uppleva fantastiska framgångsdagar alla dagar jag är verksam. Vem är det som gömt nyckeln till det och hur ser den ut så att jag kan leta rätt på den? En sak är i alla fall säker. Att komma framåt i ett projekt, stort som smått, gör man absolut bäst i på onsdagen eller framåt. Torsdag är en fantastisk dag. Då leker livet för de allra flesta och de är öppna för en dialog som kanske skulle vara främmande annars. De är villiga att ställa upp på ett möte, genomföra en affär eller rentav ge dig något som du inte själv var beredd på. Jag vill ha torsdag hela veckan, eventuellt onsdag. Kommer du på vad som gör vad är du välkommen att kontakta mig. Gärna nästa torsdag.

Knappa personnummer

2009-10-06T15:40:00.006+02:00

Jag försökte kontakta min bredbandleverantör. Senaste tiden har det förekommit störningar på linan och det ingår inte i mitt abbonemang och ej heller i min tolerans. Jag betalar för en strid ström data dygnet runt, året runt. Jag ringde min leverantör. En elektronisk plåtnicklas bad mig trycka 1 om jag var befintlig kund. Jag tryckte 1. Därefter sa plåtnicklas åt mig att välja ärende och rabblade ett par valmöjligheter. Om jag ville komma i kontakt med den tekniska supporten skulle jag trycka 3. Jag tryckte 3. Här började jag tycka att min instats som godhjärtad och tålmodig kund hade nått sin kulmen. Det tyckte uppenbarligen inte min leverantör. Nu fick jag höra av plåtnicklas att jag skulle ange mitt problem. Efter en hårfin digital balansgång tryckte jag 5. Valet kallades för övriga frågor. Alternativet att det skulle kunna vara något fel på leveransen fanns inte.

Ett par sekunder levde jag i tron att jag nu skulle vara framme. Istället bad de mig att knappa in mitt personnummer och avsluta med en fyrkant. Detta för att de snabbare och mer effektivt skulle kunna hjälpa mig när jag kom fram. När jag senare kom fram och fick prata med en levande person blev jag mållös. Personen i andra änden frågade hur de kunde hjälpa mig, vad jag hade för problem och dessutom frågade de efter mitt kund eller personnummer så att de hittade mig i systemet. Jag kunde inte hålla mig utan frågade självklart om de inte kunde se det redan. Jag fick ett ofullständigt svar om olika system som jag valde att glömma bort samtidigt som jag bet mig hårt i tungan.

När samtalet var färdigt bad de mig hänga kvar i luren för att delta i en undersökning. Det skulle bara ta två minuter. Mitt samtal var viktigt för dem. För att förbättra deras service skulle jag delta. Jodu, det skulle jag. Att förbättra servicen från den nivån borde vara lätt. Undersökningen tog mer än två minuter och var dåligt utformad. Jag skulle knappa in mina svar med min knapptelefon. Valmöjligheterna var begränsade. Efter två och en halv minut lade jag på. Störningen på mitt bredband kvarstår. Jag ska författa ett brev samt byta leverantör. Jag är less, ska bara lyssna på radio. TV:n åker ut genom fönstret i kväll.

Pengar i snabba blöjbyten

2009-10-06T08:23:00.005+02:00

När vi hade blöjbarn tog jag tid på hur snabbt jag kunde byta en blöja. En bajsblöja för att vara exakt. Från det att jag lade ner barnet på skötbordet till det att barnet var tvättat, nybytt och förhoppningsvis glatt. Nu var det ett tag sedan och jag förde inga anteckningar men jag tror det var så att jag klämde mig igenom det hela på 2 minuter. Det är ett kvalitétsbyte vi pratar om, inget slit och släng alltså.

Låt säga att vi byter 2-3 bajsblöjor per dygn och till det ett par kissblöjor. För exemplets skull räknar vi med 2 minuter på kissblöjorna även om de går snabbare att byta. Vi kanske ger oss själva ett par sekunder för lite gullgull med barnet i samband med kissbytet för det hinns absolut inte med under bajsbytet. Nu läcker alla barn olika så vi räknar i runda slängar med 16 minuter total tid per dygn på skötbordet. Och det här är ju inte 5 dagar i veckan utan alla dagar. Eftersom det är stor variation gällande tiden ett barn är blöjbarn så gör vi uträkningen löpande per år. 16 minuter per dag i 365 dagar, det blir strax under 100 timmar per år som du står vid skötbordet. Vi lägger dessutom till lite tvätt vid de tillfällen barnet har gjort det lilla extra som ibland söker sig upp utanför blöjan och målar hela ryggen brun. Då måste du tvätta kläder också. Det får du räkna in utanför hela kalkylen.

Om man nu funderar vidare på hur höginkomsttagaren hanterar det här så börjar jag närma mig min tanke. Vi tar en bankchef, även om det inte dräller av bankchefer som har en massa blöjbarn. De tjänar säkert ett par miljoner per år, bonus exkluderad. Säg 6 miljoner. Nu arbetar de säkerligen mer än 2000 timmar men vi räknar på det. De tjänar alltså 3000kr timmen. Lågt räknat alltså och vi kan inte räkna in deras bonus bland blöjorna även om det lockar. Om du skulle kunna lägga vantarna på deras blöjbarn kan du öppna upp med en prislapp runt 300.000kr per år. Bara för blöjbytet på ett barn. Sedan tillkommer maten, snuttefilten och ditt kunnande som också kostar pengar. Den här tjänsten borde alltså gå att sälja bättre på det här sättet än att bara visa upp ett dagis som är fullt av snoriga barn med blöjan på sniskan enligt kommunala normer. Det här blir ju lite mer som ett premium dagis. Noga uträknat och rättvist för alla. Du behöver inte leta rätt på speciellt många blöjbarn med välbärgade föräldrar för att få ihop din affär. Nu ska jag ut på Eniro och söka på blöjbarn, ett djädra skitjobb men det måste göras.

Ny vecka, nya möjligheter

2009-10-05T09:32:00.004+02:00

Jag säger: jomen tjenare. Det enda som hänt är att vi tappat bort två dagar över helgen. Nu har alla lyckats varva ned så till den milda grad att vi måste börja om igen. Vi är inte mentalt tränade så att vi kan sparka igång i samma tempo som vi hade i torsdags och i fredags. Ni kommer säkert ihåg känslan i kroppen som sa att allt går ganska bra och känns fint. Sedan kom lördag och söndag för att sabba alltihopa. Nu är det måndag och det går inte att få tag i en korrekt kopplad människa för att jobba vidare med ett och annat. Allt är stilla, måndag förmiddag.

Så, antingen ska man vara sjukt mycket ledig eller så är det lika bra att jobba hela tiden. Och för att jobba hela tiden måste du tycka om ditt jobb lika mycket som livet självt. Och ska du vara sjukt mycket ledig måste du ha sjukt mycket pengar. Den ekvationen är sjukt svår att lösa och jag blir sjukt less på alltsammans. Jag ska skriva ett brev till skattemyndigheten och säga att jag inte vill vara med längre. Klockrent om du frågar mig. Just nu försöker jag navigera mig fram på deras hemsida för att hitta rätt adressat. Först provade jag att ringa deras informationslinje och efter en stunds dålig men personlig service hävdade de att det inte fanns någon som kunde hjälpa mig med mitt ärende. De påstod att det inte fungerade så.

Jag misstänker att de ljuger mig rakt upp i ansiktet. Borde åka dit och dra dem i örat. Om det inte vore för att de sitter på Gotland och slukar en massa bidrag för den billiga och ineffektiva telefontjänsten så hade jag redan varit där. Satt mig ner i deras knä och knappat in mina persondata på datorn för att få upp dem på displayen. Därefter markerat alltsammans och lite snygg trycka in delete kommandot. Swisch, så försvann Lars Einar Lundquist för all tid och evighet ur deras register. Ahhh, skönt som varmt bajs i en kall seglarbyxa. Tänk vad mycket fint jag kunde göra för de pengarna istället för att betala skatt. Men, kanske kommer det väl till hands när jag blir äldre och vill åtnjuta vården, färdtjänst och andra fina inrättningar vi så klurigt byggt upp i Sverige. Rackarns, kanske ska fortsätta betala skatt i alla fall. Får nog sova på saken litet tag. Det var någon tomhylsa som för ett antal år sedan hävdade att det var kul att betala skatt. Jomen tjenare igen, vad hade hon druckit för att kunna göra ett sånt uttalande?

Sista flip flop

2009-10-03T11:09:00.004+02:00

Nu börjar det bli riktigt kallt om nätterna. Till och med så pass att vi valde att stänga igen fönstret i sovrummet. Känns som att det stått på glänt sedan i maj. Nu är det slut med det. Ska gå iväg till mataffären för att köpa ett par kryddor jag saknar till dagens kok. Nu har jag på mig shorts, skjorta och kommer att glida in i ett par flip flops för min promenad till affären. Det är inte speciellt långt, typ 50 meter. Men det känns som att det blir den sista promenaden utomhus i sådana skodon detta år. Viktigt att jag får till varje steg på ett bra sätt. Flip flop, flip flop. Det får inte bli flip flap eller nåt i den stilen. Då blir jag störd och jag vill ha ett fint flip flop mine med mig in i hösten och vintern. Viktigt det här serrdu.

Även det här med att börja använda strumpor och ordentliga underkläder har sin tid nu. Strumpor är aldrig bra att trycka in fötterna i. Det är viktigt men inte skönt eller naturligt. Det är väl en av få saker jag har emot årstiderna. Kunde jag ha lite hårigare fötter så kanske jag kunde klara mig utan strumpor året runt. Det vore något. Men nu är det dags att putsa upp skorna och smörja in kängorna med fett så att de tål alla variationer av väderlek. Att stå i köket med nyputsade kängor, shorts och en stor gryta kok på spisen fungerar fint. Ute blir det skymning och ljusen tänds. Det kommer vara mysigt ända fram till mitten av november. Då är vi less och vill snabbt in i december. November är kass. Mörkt, kallt, färglöst och du kan inte åka skidor, segla eller göra andra uteaktiviteter. Inte på ett bra sätt i alla fall. Så, i november funderar jag på att ta med mig familjen på 5 veckor till Maldiverna. Ska bara ringa till resebyrån och pruta ner priset med sådär en 99% så är vi på väg. Trevlig helg!

Jag ville jag vore ett lejon...

2009-10-02T09:07:00.008+02:00

Läste en bok med barnen om vilda djur i världen. På varje sida fanns ett djur som presenterades med text och en fin bild. Elefant, zebra, giraff, leopard, krokodil, buffel, haj, val, stork, flodhäst, gam, tiger och lejon. Bara för att nämna några. Kort sammanfattning av det viktigaste såsom matvanor, fortplanting och leverne. Vid varje nytt djur kom direkt frågan från vår yngsta om den eller den var farlig. Många gånger var svaret att djuret inte var farligt. Ibland blev svaret att den var farlig eller till och med livsfarlig.

Jag fastnade helt klart för lejonen. Honan föder en till två ungar vartannat år. Det är honan som skaffar föda. Hon jagar antiloper på savannen, typ. På fredagarna kanske de knäcker en zebra ihop. Lite som när vi äter fredagstacos ibland. När hon lagt ner bytet så kommer lejonhanen för att äta först. Sedan får barnlejonen och tjejlejonen äta. Hanen skyddar flocken från andra hanar och ibland blir det fight om revir. Hanen sätter på tjejlejonen lite då och då, annars blir det ju inga nya lejon. När barnlejonen växer upp bryr sig inte lejonpappan om barnen överhuvudtaget. Lejonmamman sköter om allt. Det är väl det enda jag inte riktig hajar men resten verkar ju toppen. Livet på en liten pinne ute på savannen. Måhända lite glest mellan segelbåtarna men annars är det ju alla rätt!

Jag kunde inte komma på vilken annan art på jorden som fungerar lika. Alltså där det är så tydligt att det är honan som jagar och hanen bara glider in på en räkmacka hela tiden. Värsta glassjobbet alltså. Annars ligger han bara och ser cool ut och väntar in nästa fotograf från National Geographic som vill ta årets bild. Då kanske han passar på att visa framtänderna lite grann. Nej, nu måste jag gå och handla, sätta på en tvättmaskin, städa och senare förbereda middagen tills min fru kommer hem. Jag har en bit kvar till att bli ett lejon. Får inte ens till ett litet vrål framför spegeln när jag borstar tänderna.

Krypande skjorta

2009-09-30T19:13:00.005+02:00

Hela dagen har jag gått med en känsla av att det är något som kryper omkring på mitt bröst. Känns precis som att något litet kryp har trasslat in sig i håret mitt på bröstet. Gång på gång stoppar jag ner handen och en bit av armen innanför skjortan för att känna efter vad det var. Och, lika många gånger som jag stoppade ner handen hittade jag ingenting alls. Jag blir galen, vad är det frågan om?

Först strök jag en skjorta, sedan hällde jag ner mig i skjortan. Jag har alltså koll på hela händelseförloppet samt skjorta från början. Bara ett par minuter efter att jag hällt ner mig i skjortan kände jag en tendens till irriation i området kring tredje knappen ovanifrån räknat. Knäppte snabbt upp en knapp för att pilla lite grann. Kände inget avvikande. Knäppte igen och jobbade vidare. Efter en liten stund kände jag en mer distinkt och tydlig känsla av att det var något som kröp därunder. Snabbare och något irriterat knäppte jag återigen upp en knapp och pillade, kliade och rafsade runt under skjortan. Hittade inget då heller.

Sedan var det lugnt ett tag. Strax efter lunch blev jag attackerad igen. Nu med skillnaden att jag kanske kände något. Eller så var det bara så att jag fick tag i två hårstrån på en och samma gång som jag olyckligtvis lyckades trixa ihop så att det kändes som att det var något där. Förtvivlad slet jag upp ytterligare en knapp och kliade mig på bröstet samt åt sidorna. Jag sökte med fingertopparna i området runt bröstet och upp mot nyckelbenen men fann ingenting. Frustande ställde jag mig framför en spegel och hoppades att ingen såg mig. Allt som hade hänt var att jag skapat en rodnad på bröstet samt tappat ett par hårstrån. De var ändå grå så det gör inget.

Jag satte mig ner igen och började jobba och det dröjde bara ett par minuter så var det där igen. Nu fick jag nog, det började brinna i alla brasor på en gång. Jag slet av mig skjortan och skakade den och vände ut och in på den samtidigt som jag sprang bort mot spegeln för att hitta.....ingenting. Kanske dags att dra ner på kaffekonsumtionen något. Eller så kanske man ska ta en promenad ute i friska luften. Alternativt bara byta skjorta och jobba vidare som om ingenting har hänt. Så får det nog bli. Ska skänka skjortan till Lions så kanske det är någon stackare från Småland som köper den på nästa julmarknad. Rätt åt dem, de håller säkert på HV71 i hockey.

Världsberömd i hela kvarteret

2009-09-29T14:49:00.006+02:00

Stela fingrar som sakta sökte sig längs halsen. Det fanns en viss osäkerhet i rörelsen då det var längesedan. Fingrarna höll ett något för hårt grepp runt halsen vilket medförde sämre känsla och stärkte dessutom osäkerheten i hela momentet. Djupt suckande accepterade jag att den lilla talang jag en gång hade liksom försvunnit. Magin när jag öppnar gitarrfodralet och ser gitarren finns dock kvar. Men jag kan liksom inte komma mycket längre än så.

När jag var yngre spelade jag mycket. I huvudsak spelade jag bas och jag var världsberömd i hela kvarteret och skolan där jag bodde. Kanske lite utanför det till och med. Mina bandmedlemmar och jag tyckte nog att vi var lite kändisar. Vi kände i alla fall igen varandra när vi träffades och det är ett fint kändisskap tycker jag. Den tiden är förbi och här ges inga stilpoäng i efterhand till någon som tycker sig varit lokal rockkändis tidigare i livet. Om jag ville vara så rackarns bra och fortfarande spela i ett band och ibland uppträda så kunde jag gjort det. Nu valde jag att inte göra det. Men, jag kan inte låta bli att ibland drabbas av en sån där "gud vad fint det var på den tiden när vi spelade den och den låten". Många minnen skramlade alltså runt i mitt redan något grötiga huvud när jag stämde upp min gamla Fender. Inget ackord satt klockrent, jag kom inte ihåg hela låtarna, fingrarna hittade inte per automatik och jag behövde hela tiden titta på handen för att liksom få den att göra som jag ville.

Jösses, det har gått långt och min eventuella lilla talang jag en gång hade finns i säkert förvar långt borta i en liten låda anno 1990. Där kommer den med stor sannolikhet att ligga kvar. För att åter få tillträde till den lådan behövs timmar av träning och en beslutsamhet jag inte riktigt vet var jag lagt. Jag kommer på min höjd att kunna underhålla med en gammal Taube i aftonen den underbara vid klipporna nästa sommar. Mitt basspel är det dock bättre ställt med. Men hur kul är det att lira bas för sig själv utan ett band? Ungefär som att baka bröd utan jäst. Som att bajsa och upptäcka att allt papper är slut. Som att åka skidor med fel valla, det lossnar liksom aldrig. Eller så är det dags att låta spelet smitta av sig på något av barnen. Ett klassiskt fult föräldragrepp där man senare ska försöka leva sitt liv igen genom barnet. Kommer ju inte att hända. Kanske istället tar ut mina instrument på baksidan för att elda upp dem. Undrar just vilken färg det skulle vara på lågorna?

Uppväxt och kissblåsor

2009-09-29T10:06:00.006+02:00

Vaknade upp mitt i natten och regnet öste ner ute på gatan. Dropparna dansade lätt mot fönsterbläcket och jag upplever oftast det ljudet som sövande och rogivande. Men inte i natt. Nu kändes det som att jag hade en kissblåsa som en liten kolibri. Jag var tvungen att hasa mig iväg mot muggen och göra vad en man måste göra. Sömndrucken tänkte jag att det kanske är så här det är att bli gammal. Vakna upp varje natt för att gå och kissa. Stannade till vid vardagsrumsfönstret på vägen tillbaka mot sovrummet. Slängde en blick ut mot gatan, kunde inte se några kravaller eller biltjuvar. Allt var lugnt bortsett från regnet som öste ner. Efter ett par sekunder drog jag mig tillbaka mot dunklet, ville ju inte ge grannarna en hjärtattack om de skulle vara vakna för att se mig där jag stod och viftade med min lilla slang.

Hade svårt att somna om ordentligt vilket innebär att när det så är dags att vakna så känns det som att man inte sovit något alls. Senare skjutsade jag vår yngsta till skolan men fick inte följa med hela vägen upp. Hon ville gå själv från backen och framåt. Med blödande hjärta gick jag med tunga steg tillbaka mot bilen. Hon lämnade mig, jag fick inte vara med längre. Hon kände att hon klarade sig själv. I alla fall uppför backen till skolan. Jag kunde inte få en sämre start på dagen. Körde hem, bytte om och gav mig ut i spåret en runda före jag började arbeta. Det kändes som att jag behövde hjälp med extra syretillförsel till mitt huvud. Duschad och klar satte jag mig ner för att börja jobba strax före kl.09.00

Kunde inte släppa tanken på att jag inte fick följa med till skolan.

"- Nu får du gå. Jag vill gå upp själv. Vi syns i eftermiddag. Hej då!"

Jaha, så var det med det. Där struttade hon glatt iväg med väskan över axeln utan några som helst ledsamheter vid sin horisont. Bara glädje och lycka. Vad blir det härnäst? Kanske kommer hon att leta rätt på ett par flyttlådor samtidigt som hon frågar var hennes pass finns. Jösses, livet bara susar iväg ibland. Summa kardemumma är alltså att barnen växer upp för fort och kissblåsan blir mindre när vi blir äldre. Det känns som en rätt korrekt men något sorglig sammanfattning av det hela.

Gnisslande horisonter

2009-09-28T09:53:00.002+02:00

Hösten är här. Förra veckan upplevde jag ett nytt inslag i vardagen. Ett litet gnissel på olika platser jag befann mig vid. Ett ibland rytmiskt och ihärdigt ljud borta i horisonten. En gång var det riktigt nära och då var jag i närheten av vatten. Då slog det mig att ljudet måste komma från en osmord mastkran där någon höll på att masta av sin båt inför vintern. Hur kommer det sig att alla mastkranar verkar sakna smörjmedel så här års?

Det borde rimligen vara tvärtom, mastkranar den här perioden ska ju vara tipp topp skinande och nyservade. Ingen jag känner vill ju ha en mast i huvudet till följd av dåligt underhåll på det redskap som lyfter av dyrgrip efter dyrgrip. Hösten är fantastiskt vacker. En period då jag ofta eller alltid har med mig en kamera på magen redo att ta den där bilden som man senare kommer kalla för en av årets bästa. Minnen från sommaren fullkomligt pepprar dig i de olika miljöer du rör dig i. Du kanske står vid en strand där du bara för en månad sedan satt med kortbyxor och plaskade med tårna i vattnet. I en picknick korg fanns ett par goda smörgåsar med brieost och salami. I en kylpåse låg ett gott vin att svalka sig med då solen fortfarande stod högt och värmde skönt. Det blir så markant på något sätt. Nu är det över, ännu en gång. Nu går vi mot något helt annat och vi lägger om våra vanor. Byte till varmare skor, varmare jackor och bokar tid för att sula om bilen. Det är fantastiskt att vi har årstider, jag skulle inte vilja vara utan.

Nu är det en massa båtar som skall tas upp, såtillvida du inte äger en isbrytare. Båtarna ska tvättas av och bäddas in för vinterförvaring. De flesta tar detta på stort allvar, som sig bör, och arbetar ordentligt med sin båt. Båten ska lyftas från vattnet upp på land, torkas ur och täckas över för att hindra vatten och senare snö att komma in i båten. Nere vid uppläggningsplatserna delar man med sig av sommarminnen och skrönor. Det är en livlig aktivitet och helt plötsligt har den stora tomma parkeringsliknande ytan vid vattnet förvandlats till en enda stor båtförvaringsplats. Vissa vägrar släppa taget, de tänker minsann ligga i till första advent. Men alla har i alla fall en sak gemensamt, kärleken till båtlivet. Alla gör det på sitt eget lilla sätt men landar ändå i samma kategori. Fritidsbåtsägare. Vad vore hösten utan alla dessa entusiaster som samlas och stämmer upp mastkranarna till en härlig höstsonat i tvivelaktig tonart? Upp med båten, ta ur bottenpluggen och kom ihåg vart du lägger den. Och du, om du har lite olja över kan du väl lägga ett par droppar på mastkranen.

Svår bedömning av gammal gubbe

2009-09-26T09:48:00.006+02:00

Skulle gå och köpa lite vin till middagen. I kassan stod jag bakom en kille som, såvitt jag kunde döma, såg ut att vara i min egen ålder. När han skulle betala så frågade tjejen i kassan efter legitimation på honom. Glatt tog han fram sitt körkort och sträckte fram det till henne. Därefter betalade han, plockade ihop sina varor och gick sin väg med en liten påse. Något fundersam men full av tillit var det så min tur att betala. Tjejen i kassan kastade en snabb blick mot mig för att sedan bara säga:

- Det blir 167 kronor, tack!

Vad hände med kontrollen här då? Varför fick inte jag visa legitimation, hallå!? Ser jag verkligen så gammal ut? En riktigt liten snorkfröken var hon, den där i kassan. Kanske har de en viss kvota gällande antalet legitimationsfrågor per dag som de måste uppfylla. Ja, så är det förstås. Det var därför hon inte kunde fråga mig också för då skulle ju statistiken skena iväg. Jag kommer ihåg en gång när jag nästan hade fyllt tjugo år och hade bestämt mig för att gå på systembolaget alldeles själv. Tyckte jag såg äldre ut än jag egentligen var. Framme i kassan skulle jag betala för en back Heineken men, de ville se min legitimation först. Skamsen gick jag därifrån med blicken djupt ner i det gamla linoleumgolvet. Då var det också en riktig snorkfröken i kassan.
Nu är det tvärtom, fast utan skam förstås. Nu med en högt buren ålderdomlig stolthet över min egen person. Nästan.

Varför kunde hon inte frågat om legitimation den här gången? Det hade gjort min dag lite grann, ganska mycket faktiskt. I och för sig inte värt att berätta för någon då ingen hade trott mig. Jag ska börja visa den även då de inte frågar, legitimationen alltså. Kanske dags att byta frisyr eller köpa lite nya kläder. Med risk att bli pinsam gammal gubbe istället för mysig gammal gubbe. I barnens ögon alltså. Och kanske även i de som jobbar på Systembolagets ögon. Och dem vill man ju inte stöta sig med.

Fredagsångest

2009-09-25T08:18:00.004+02:00

Alla säger att det är så skönt med fredag. För mig är det tvärtom, i alla fall idag. Ska in till stan på två möten under dagen och känner mig livrädd. Har inte varit där sedan urminnes tider känns det som. Jättemånga stora hus överallt. Människor som skriker, bilar som tutar, solen som bara skiner på den ena sidan av gatan, många olika dofter och man kan inte få en lugn stund någonstans. Äckligt.

Försökte starta dagen med frukost, det gick åt skogen. Skulle sätta på kaffe och hällde ett par skedar pulver på golvet istället för i kaffefiltret. Brände fingrarna i brödrosten och fick en stöt så håret i stjärten reste sig i kalsongerna. Satte ost före smör på mackan. När kaffet var klart försökte jag hälla i muggen fast den var uppochner. Brände mig på fingrarna igen. Skulle lägga ner muggen i diskmaskinen och lyckades fippla med en vattenkran så att det sprutade vatten och diskmedel i ögonen på mig och över hela köket. Det sved i ögonen. Gick in i duschen och tvålade in håret. Gick ut ur duschen, tog av mig morgonrocken och gick in igen. Fick tvål i ögonen, sved igen. Fortsatte att duscha. Skulle senare stryka en skjorta, den började brinna. Brandlarmet dånade i hela huset och jag var tvungen att ringa 112 och be dem koppla mig till psyk-akuten. Naken och rädd kröp jag senare in i ett hörn av vardagsrummet och lade mig tillrätta i fosterställning. Skönt.

Kanske inte blir så farligt att åka in till stan i alla fall. Om jag skyndar mig och är duktig kan jag snabbt åka tillbaka och kanske sätta mig på en bänk nere vid vattnet och titta ut över skärgården. Med lite tur kanske de har öppnat fiskaffären för helgen. Då kan jag gå in och prata lite med de som jobbar där. De är snälla, fast de luktar fisk. Mina barn kan hjälpa mig att varva ner när de kommit hem från skolan, det är skönt. När min fru kommer hem från jobbet får hon stryka mig i håret, det är också skönt. Hon är snäll. Jag ska nog ta mig igenom den här dagen också. Trots tvunget besök inne i storstan. Måste tänka positivt.

Sitter du fast med huvudet i ett skruvjärn? - Jajjamänsann!

Armhävningar på en arm med fel blodgrupp

2009-09-24T09:20:00.008+02:00

Ska man gör armhävningar med en arm måste man träna. Och för att träna ordentligt måste man äta rätt. Så långt allt väl. En person i min omedelbara intima närhet, om man säger så, har ett förflutet som aerobicsess med många fina medaljer och pokaler från tävlingar hemma i hyllan. Det finns också minnen från ett långt förflutet som instruktör i allehanda klasser på populära träningsanläggningar.

Vi kom över en bok som handlade om att äta rätt för sin blodgrupp. Det är en intressant studie där man menar att si eller så blodgrupp bör äta och leva på ett eller annat sätt. Om du är av blodgrupp O, som jag är, ska man exempelvis äta mycket rött kött men undvika fläskkött. Tränar man ska det vara träning där man tar ut sig ordentligt. Personen i min omedelbara intima närhet och jag läste boken tillsammans i tron att vi hade samma blodgrupp. För någon kväll sedan satt vi och tittade i barnens journaler från födseln bara för att påminna oss själva om vilken blodgrupp de hade. Och se, det visade sig att vi även hittade en för oss ny blodgrupp bland alla papper. Och det var inte alls O utan A. Jag avvaktade med mitt skratt för jag insåg vad detta kunde innebära. Total kaos och livskris eller ett roligt minne som kanske gör livet mycket bättre så här när vi passerat mitten av livets bäst före datum, typ.

Som ni redan räknat ut med minimal ansträngning (jag vet ju inte vad ni har för blodgrupp) handlar detta om min kära fru. Hon har alltså A och inte O. Hon har, sedan 17 års ålder ungefär, tränat som en galning och varit runt hela Europa för att tävla i en extremt fysiskt krävande idrott och ibland gjort enarmsarmhävningar i takt till tempohög musik under uppvisningar. Och gjorde hon inte det så var hon instruktör minst tre gånger i veckan på spinning, aerobics eller bodypump. Alltså, under hennes "aktiva vila" utfördes även där extremt fysiskt krävande aktiviteter. Hon tog ut sig helt och fullt så fort hon gick in i en träningslokal. Full fart framåt på alla cylindrar! Det som är roligt med det här är att enligt boken och dess teori kring blodgrupp och leverne skall hon göra precis tvärtom.

Hör och häpna; hon ska ägna sig åt yoga. Dricka lite juice och gärna vara mer eller mindre vegetarian. Cykla är bra och promenader är stärkande. Rena rama pensionärsgympan alltså. Och hon som bränt repet i båda ändarna under alla dessa år. Jag ska tillägga att min fru inte är i 20 års åldern och ej heller i 30 års åldern. Hon måste haft ett väldigt långt rep helt enkelt. Nu stundar hösten med en del nya rutiner om jag får gissa. Ska bli spännande att se vad som händer. För mig är det nästan tvärtom, jag ligger efter och behöver träna hårt. Jag ska gärna vara ute i skogen och bita ihjäl en älg med jämna mellanrum. Träna tills jag kräks är också bra. Tilläggas skall att boken är intressant men det kan vara så att det blir för mycket för den som försöker leva till punkt och pricka efter densamma. Eller så gör man det som känns bra för en själv, det ju är det enklaste.

Det handlar om pengar, igen

2009-09-23T08:27:00.005+02:00

Det är så tydligt. Det är pengar och precis ingenting annat som styr. Hittar inget att läsa om på nyhetssidorna som inte i grund och botten handlar om just pengar. Det gör mig trött för det är en ogreppbar summa pengar det ofta handlar om när jag läser. Och det gör mig så klart till en som skrattandes sitter och tänker att de är ena riktiga tokstollar de som håller på. Känner mig lite som min gamla morfar och det är inte riktigt bra. Inte ännu i alla fall.

Det är stort miljömöte. Alla viktiga länder verkar vara plats. Japan upplevs som mycket positiva eftersom deras nye ledare lovar att kapa över 20% utsläpp mot 1990. Det är en stor ledare som bara efter så kort tid vid makten kan lova något sådant, säger vår stadsminister. Jag tror att det kan vara ett spel för galleriet med vaga grunder. Alltså inte så bra. Kina säger sig vara beredda att göra mycket för att förbättra miljön gällande utsläpp och annat. Men de vill inte betala för det själva utan anser att övriga industriländer ska stå för notan. USA's populäre president håller fina tal och lovar också en massa. Alla är jätteduktiga och orerar fram och åter om vad som är bra och inte och vad som skall göras. Det handlar om pengar och vi har hört den förut. Bättre vore om de körde hela grejen över videokonferens. Då sparar de utsläppen och pengar som resandet innebär. Enklare och billigare för de som står för säkerheten också. Det skulle vara ett shysst miljömöte. Och om de dessutom kunde ta ett par snabba beslut som innebar direkt handling och inte om tio år så skulle jag bli riktigt imponerad.

Och för att nämna den klurige lille gubben i USA, Madoff, som försingrade sisådär 5 miljarder och dömdes till 150 års fängelse. Varför nöjde han sig inte med ett par miljoner? Då skulle han förmodligen ha kommit undan. Jag menar inte att jag tycker han borde klarat sig men sannolikheten att han skulle göra det är stor. Vad skulle han ta vägen med alla de där pengarna? Själv skulle jag köpa upp mig på en liten ö, bygga ett riktigt fint hus, köpa en båt, ny bil, resa med hela familjen och alltid äta gott samt skänka en massa pengar kring jul till behövande. Det borde motsvara ett par miljoner och det är väl bra med det. Men det här handlar ju om sjukt mycket pengar. Hur mycket pengar ska det vara för att man ska tappa greppet om etik och moral?

Ett rån i morse i södra delarna av Stockholm. En helikopter landade på ett tak i bästa Bond stil för att senare försvinna med en massa kosing som fanns i den byggnad de tog sig in i. Känns som att man borde kunna hitta de killarna. Hur många helikopterflygande rånare finns det? Men ändå, de kanske hade en helikopter för att de snabbare skulle kunna ta sig till miljömötet och skänka pengarna till miljöfrämjande arbete. Naae, skulle inte tro det. De siktar nog på att gömma sig för att senare leva livet. Skulle inte tro att det kommer ske heller. Det här handlar nog inte om så otroligt mycket pengar. Det här handlar om en grupp som är totalt dumma i huvudet och som har förbrukat sin rätt att vara fri i vårt samhälle. Gällande sådana anser jag att de borde käppjagas till skogs för att senare glömmas bort. Hmm, när jag tänker efter kan det vara en riktigt stor ö jag behöver köpa för att klara hanteringen av detta. Själv har jag tok-ångest om jag råkat övertrassera mitt konto en månad med 100 kr. För att koppla in min gamla morfar igen, frid över hans minne, så hade han ett motto han levde efter. Det var så enkelt och för mig ganska vackert också - redlighet och flit. Vad hände med det?

Hamburger Hill i Vaxholm

2009-09-22T09:25:00.008+02:00

Körde iväg vår yngsta till skolan i ett fantastiskt vackert höstväder. Solen sken och det var frisk, klar luft. Ni vet den där känslan av hög luft på något sätt som kan ge en mycket mer kraft än en varm sommardag när det känns som att man andas samma luft hela långa dagen. Det finns två vägar upp till skolan. Nu hade vi valt att gå den branta vägen efter en liten vacker allé som sträcker sig från vattnet hela vägen upp. Inga bekymmer för en liten kraftkrabat som vår dotter är. Dessutom livligt pratandes hela vägen. Idag hade hon krig på agendan och jag försökte förklara hur det kan komma sig att det är krig i världen. Det var svårt och vi behöver promenera backen fler gånger för att förstå det. Många gånger.

På vägen ner igen mötte jag en pappa på cykel med en liten parvel i barnstol på pakethållaren. Jag sa hej och god morgon och han fällde en målande kommentar om det fina vädret, svenskt. Dryga 20 meter bakom honom såg jag en liten pojke som med stor möda knuffade sin cykel uppför backen. Det var pappans andra barn. Oj vad han tyckte det var jobbigt att skjuta cykeln framför sig. Och som han klagade till sin stackars pappa om att han skulle stanna och bära honom och cykeln. Han orkade inte längre och han tänkte minsann stanna där han var för nu fick det vara nog. Han ville hem igen. Ingen bra start på dagen vare sig för honom eller för hans pappa.

Då slog det mig att det vore skön tisdagsmorgonhumor om jag böjde mig ner och skrek till honom något i stil med;

Du ska vara glad att du har en cykel. Tänk på hur grabbarna hade det i Vietnam på Hamburger Hill. I ena handen hade de sin halvdöda kompis som de skulle släpa uppför en kulle och i den andra en massa gevär. Samtidigt som de kröp uppför var det någon som sköt på dem hela tiden. Och dessutom skulle de släpa med sig en massa skit i tunga ryggsäckar. Så ta din cykel och släpa dig uppför backen. Väx upp!

Jag log inombords åt tanken och kom på mig själv med att från gång till annan låta mig drabbas av en något sjuk humor. Istället för att peppa den lille pojken så nöjde jag mig med att bara säga hej. Jag tror inte att han hörde mig för han var i full färd med att lägga fram nya villkor till sin pappa för att fortsätta uppför backen. Pappan gjorde det enda rätta. Till synes glad trampade han uppför backen för att leverera i alla fall ett litet barn från barnstol till skolan. Säker på sin sak att den lille pojken tids nog också skulle komma upp för att ställa sin cykel i cykelstället och därefter gå in till skolan. Och när den lille pojken senare kliver in genom skoldörren har han helt glömt bort sin jobbiga färd uppför backen. Det är underbart med oförstörda barn, de och alla andra männsikor bör aldrig få uppleva krigets fasor. Krig gör sig bäst på film.

En säl i badrummet

2009-09-21T09:14:00.005+02:00

De senaste dagarna har varit ansträngande. Det finns ett störande ljud som med jämna mellanrum kommer från badrummet. Varje gång någon varit på toaletten och därefter förhoppningsvis tvättat sig om händerna kommer det. Jag har svårt att sätta ord på hur det låter men det låter närmast som en säl som långt ute i havsbandet ligger på en klipphäll och låter oink oink.

Det värsta är inte det. Det värsta är att jag vet vad det kommer sig av men att jag inte verkar kunna göra något åt det. I alla fall inte som det ser ut idag. På handfatet i badrummet sitter det en blandare. Det är en blandare från FM Mattsson och är en sån där modell som man höjer en liten spak på så kommer det vatten. Vill du ha kallt för du kranen åt vänster och vice versa. Och det är precis i det momentet som det låter oink. Så fort någon drar reglaget mot ett eller annat håll så låter det. Och på något konstigt sätt har man på FM Mattsson självklart sett till att det inte bara låter lokalt inne i badrummet, det låter i hela våningen. Det började för ett par dagar sedan och jag tänkte väl inte mer på det. I maklig takt skruvade jag lös toppen av blandaren så att jag kunde smörja den lite grann. Ljudet försvann men kom tillbaka senare på kvällen.

Dagen efter hade jag blivit riktigt less efter att jag hört alla familjemedlemmar reta sälen så att den lät ljudligare än någonsin. Efter ett par snabba handgrepp hade jag plockat isär blandaren igen och smort upp den ännu mer samt rengjort de lösa delar som jag misstänkte kunde ligga bakom eländet. Senare på eftermiddagen var ljudet tillbaka igen. Efter middagen gick jag in till badrummet igen, beväpnad till tänderna med verktyg, trasor, smörj-jox och allt jag kunde tänka mig behöva. Efter ett par minuters skruvande hade jag plockat isär blandaren för tredje gången i så små beståndsdelar som den tillät utan att jag hade sönder den. Jag rengjorde frenetiskt varje del och smorde dem så att det omöjligen skulle kunna låta oink när man rörde kranen fram och tillbaka.

Snabbt satte jag alla delarna på plats och plockade ihop verktygen. Nöjd och glad att äntligen ha tagit itu med problemet en gång för alla släckte jag lyset och gick ut ur badrummet. Det tog uppskattningsvis bara ett par minuter innan jag hörde det nu så välbekanta ljudet igen - oink. Dessutom var det nu toppat med ett litet gnissel. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Hur svårt kan det vara? Kanske är det så att jag måste byta allting som är ovan handfatet, det verkar orimligt. Vi får börja tvätta av oss i duschen eller i köket istället. Jag vägrar vidare samröre med den kranen. Jag ska sätta den i karantän och låta den torka tills packningarna ryker all världens väg. Eller så ringer jag hyresvärden så får de komma och lösa problemet. Det kan också vara något att fundera på, till och med kan det vara så att jag borde ha gjort det från första dagen. Tänk vad smart jag är när jag får vara efterklok mot mig själv.

Fostran på bankkontor

2009-09-19T09:56:00.002+02:00

Satt på banken i går och väntade på att få komma fram till ledig kassa. Solen sken utanför och det var förhållandevis mycket människor inne på banken. En beige farbror i 60 års åldern med beige skor, beige byxa, beige skjorta och på toppen av allt en beige keps. Bredvid honom satt en fantastiskt färgstark liten kvinna som var lik Margareta Krook i sina bästa dagar med färgsprakade blus och en liten scarves i helt annan kulör. En mörkgrå kjol gjorde färgerna än mer nyanserade på ett fint sätt. Jag fick för mig att det helt klart var hon som höll i pengar och ordförandeklubban i det förhållandet.

På en liten bänk på andra sidan lokalen satt en mamma som hade kommit dit med sin son. Jag gissar att han var någonstans kring 4 års åldern. Hon satt inte bredvid honom för han for runt inne i banklokalen som ett popcorn som vägrar ligga still i en varm kastrull. Ena sekunen var han framme vid det lilla podie där man kan fylla i blanketter för uttag eller insättning. Andra sekunden var han framme vid blommorna och petade ur lekakulor så att det smattrade i golvet. Jag följde honom med blicken och var lite road av det jag såg. Då och då kastade jag ett öga mot mamman för att se hur hon valde att hantera situationen. Varje gång den lille pojken gjorde något man kanske inte bör göra enligt sedvanlig uppfostran, typ kasta saker på golvet i offentliga lokaler, sa hon åt honom att sluta och komma och sätta sig igen. Så långt allt väl.

Problemet var bara att den lille pojken fullkomligt ignorerade sin mamma och fortsatte genast iväg mot nästa projekt. Typ störa ordningen i största allmänhet. Mamman sa återigen åt sin son att sluta komma och sätta sig, vara tyst och sluta upp att rya runt så mycket. Så fortsatte det alltså under flera minuter. Det är en lång tid. Pojken var i och för sig glad, hel och ren. Men det retade mig oerhört att mamman inte fick stopp på den lille pojken i sina helt utanför ramarna handlingar. Fungerar det inte när man säger åt ett barn första gången så måste man aktivt gå in och avbryta det som händer. Ungefär så enkelt resonerar och handlar jag i alla fall. Alla är vi ju olika men det här liknade ingenting. Tanken slog mig att hon kanske inte alls bara var lat utan snarare var det så att hon försökte forma den lille pojken att bli en osympatisk figur längre fram i livet. Hemska tanke, kanske var det jag bevittnade ett försök att fostra en ny Lars Ohly, Silvio Berlusconi eller liknande. Någon sällsynt osympatisk person i alla fall. Kanske ska man bete sig så där då för att kunna bli så.

Aldrig springa rakt in i en stoppsmäll. Aldrig riktigt få reda på att det man nyss gjorde var helt uppåt väggarna fel. Alltid är det någon som sopar upp efter dig och snällt lägger allt tillrätta. Det är nog inte svårare att forma barnen till ena riktiga rackarungar som senare kommer att bli ena riktiga stolpskott i den marknad de väljer att vara verksamma. Nu kanske Ohly&Berlusconi inte var det bästa exemplet men det blev ganska tydligt tycker jag. Jag höll mig förstås i skinnet och gjorde ingenting. Det skulle se ut det, att man började lägga sig i andra människors fostran i publika miljöer. Jag kan dock inte helt släppa tanken på var vi ska dra vår gräns. Vid vilken ålder har vi rätt att ingripa när vi ser att det är någon som gör något helt fel? Hur fel ska det vara för att vi ska ingripa? Jag förstår att det inte riktigt går att svara på men känner mig otroligt lycklig att inte vara polis i krokarna kring Rosengård eller i Göteborg utkanter där man sätter eld på bilar och gör annat helt galet. De som gör sånt, har de också varit på banken med sin lata mamma när de var yngre? Var deras mammors tillrättavisningar också verkningslösa? Nåja, glad är jag som verkar tagit mig igenom denna bit som det ser ut i dag i alla fall. Ha en bra dag och akta er för att gå på banken.

Norska sockertoppar och svenska plågor

2009-09-18T08:20:00.009+02:00

Ser på en av reklamkanalerna på tv att man börjat rulla en filmsnutt gällande årets julkoncert i Globen. Känns lite tidigt för mig men det kanske är som man säger: there's no business like showbusiness. Surfade därför in på Harrods för att se när de skulle börja med sin julskyltning. Det visade sig att jag var grymt försenad. Där stod det att Father Christmas öppnat avdelningen World of Christmas redan den 4 augusti. Och inte nog med det, han gjorde det tillsammans med två pingviner de flugit in från Nordpolen. Skrattandes stängde jag ner sidan, de där Britterna är ena riktiga tokstollar ibland.

Tillbaka till tv reklamen. Den börjar med en stillsam bild av Sissel Kyrkjebö i ett närmast perfekt filter så att man tror hon ska komma hem genom rutan och sjunga för dig i soffan. Jag tror hon hade på sig en pälsmössa också bland allt glitter. Härligt förvirrad kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle tycka gällande resten av reklamsnutten. På ett sätt gillar jag Sissel för att hon sjunger fantastiskt vackert och dessutom är söt som en Norsk sockertopp. På ett annat sätt gillar jag henne inte för att hon dyker upp hemma i min tv ruta och har mage att göra reklam för en julkoncert precis när jag håller på att stöka undan sommaren. Det som är lite roligt med såna här reklamsnuttar är att man direkt och utan svårigheter hittar känslan kring julen. Kanske är det alla de mjuka röda färgerna kring en grankvist. Stylade snöflingor som beter sig alltför perfekt mot den text som visas samtidigt som man hör Sissel försiktigt sjungandes på någon välkänd julmelodi. Jag köper det, men inte nödvändigtvis just nu.

Jag kan berätta varför jag köper det. Alternativen vi är vana att stå inför i den här genren är ju Carola Häggkvist, Charlotte Perelli och i värsta fall Pernilla Wahlgren. Alla dem tillsammans i den ena vågskålen och med Sissel ensam i den andra så är det ganska lätt att veta hur de kommer väga hos mig. Flyttlasset går till Norge med besked. Nu börjar på ett sätt en alldeles förfärlig tid med julskivor och julkoncerter. Det kommer med stor säkerhet finnas mycket kvalitativa framträdanden alldeles om hörnet där du bor. Men varje år verkar det som att varenda en som en gång satt sitt smutsiga lilla musikfinger på en skiva absolut måste göra en alldeles egen liten julskiva. I värsta fall kommer vi få höra någon av fjolårets Idoldeltagare göra slarvsylta av gamla goodies som Frank Sinatra, Bing Crosby, Dean Martin, Elvis, Sam Cooke och andra sjöng in på sin tid. Då kommer jag garanterat att lägga en stillsam liten vomering på julmattan i vardagsrummet. Sådan smaklöshet gör mig absolut illamående.

Jag surfade föresten också in på Charlottes egen hemsida. Där har hon en blogg och där kunde jag läsa att hon i går varit inne i studion och sjungit in ett par jullåtar! Have yourself a merry little Christmas. Har människan ingen som helst självdistans? Ve och fasa, varför måste mina värsta farhågor besannas kring just detta. Julen är en av mina favorithögtider på året. Jag brinner för all mat, gemenskap och den mysfaktor som byggs upp hemma av julpynt och allehanda dekorationer. Det är fullt av nostalgi och det är världsmästerskap i myspys framför brasan. Men att försöka bygga upp den känslan redan nu känns lite tidigt om du frågar mig. Sissel får gärna komma hem till oss och sjunga men utan pälsmössa och fejkat snöglitter på ögonfransarna. Hon känns mer äkta än så. Om jag däremot mötte Carola på stan och såg att hon hade pälsmössa och glitter i ögonfransarna skulle jag inte reagera alls. För att få mig att reagera måste hon spänna fast både Charlotte och Pernilla framför en släde och köra ett par varv runt Skansen. Det kanske skulle gå att sälja i Norge. En bytesaffär helt enkelt. En jättefin fiskebåt mot tre gamla ekor.

Varuberg och streckkoder

2009-09-17T09:03:00.006+02:00

Var och handlade häromdagen på ett snabbköp. Stod bakom en äldre liten skrynklig tant som så fint lade upp alla sina varor på bandet vid kassan. Sakta och lite ryckigt åkte varorna fram mot affärsbiträdet i kassan som såg till att streckkoden lästes av. För varje produkt som lästes av kom ett litet pip och summan på displayen vid kassan steg. I kassan bakom mig hände samma sak. Ingen äldre tant utan en mamma med fullproppad kundvagn och en liten flicka som satt på den utfällbara sitsen i vagnen. Flickan sprätte med benen och sträckte sig mot hyllan med tuggummin som strategiskt placerats vid kassan. Ett tappert försök dock utan vidare framgång.

När jag senare skulle lägga upp mina egna matvaror på bandet så hittade jag inte streckkoden på en produkt. På mjölk, smör, ägg och andra volymprodukter såg jag dem direkt. Men så kommer det alltid någon udda liten skitprodukt som jag absolut vill ha där jag inte hittar streckkoden varpå jag bara lade ner den någonstans bland allt övrigt. Hoppas ingen såg mig, kanske kassören skulle bli lite grinig när produkten kom fram för att jag stökade till ordningen på bandet. När min udda lilla skitprodukt kom fram till kassören hittar ej heller denne någon streckkod. I alla fall ingen fungerande så det blev till att mata in manuellt och det är jobbigt. Med ett inte så hjärtligt eller varmt leende tittade kassören snabbt på mig och började den manuella inmatningen. Hon verkade tänka något i stil med:

Du ska vara otroligt tacksam för att jag gör det här för dig nu när du lyckats hitta en så här udda liten skitprodukt som du måste ha med dig hem till köket. Se nu hur kön växer bakom dig, idiot.

Tanken slog mig att kassören borde åka ner till Frankrike och prova jobba i kassan där på ett snabbköp. Det arbete hon gör idag är rena rama semestern i jämförelse. Vi var där förra året och var vid flertalet tillfällen på ett snabbköp för att bunkra till huset vi hyrde. Där var det inget snack om hur man ska lägga upp varorna på bandet vid kassan. Typ, den som orkar kan gärna lyfta upp vagnen och hälla ut samtliga varor på en gång i en stor hög. Alla som stod i kön verkade dessutom stå och prata med varandra oavsett om de var bekanta eller inte. Högt och ljudligt med vida gestikulationer. Ingen brydde sig det minsta om den stackare som förtvivlat slet i kassan för att hinna reducera det berg av matvaror som var på väg mot henne. Alla tittade med ett snett leende på oss när vi med precision likt en dukning inför Nobelmiddagen lastade upp våra varor på bandet. Vi vågade helt enkelt inte bygga ett varuberg, vi kunde inte. Fostrade av våra Svenska snabbköp där man direkt möts av stora skyltar som hellre talar om hur man ska bete sig i kassakön än att annonsera ut veckans vara. Stela och ovana, dessutom med en lätt förvirring från blandningen av mat och vin i samma vagn, lastade vi upp våra varor med streckkoden i perfekt linje så att de smidigt kunde passera streckkodsläsaren framme vid kassan. En person som stod nere där varorna samlas efter att ha blivit inslagna tittade förvirrat på oss. Förstod direkt att vi var kuvade Svenskar ute på matrally.

Jag ska till samma affär idag. Ska minsann försöka leta rätt på någon mysko produkt, kanske en udda liten konstig krydda som kommer från ett land där man inte har streckkoder. Den ska jag i så fall köpa. Och om jag anar minsta lilla antydan till mopserier av dem i kassan ska jag be dem dra åt Frankrike och slappna av. Det blir en lagom liten vardagsrevolt.

Mark Knopfler och jag i Lill-Jansskogen

2009-09-16T08:54:00.007+02:00

Efter att ha tillbringat större delen av dagen jobbandes med en god vän i Saltsjöbaden körde jag tillbaka in mot stan. Vi hade varit ute och fotograferat i en helt sagolik höstdag för ett projekt vi försöker få igång. Efter avslutat arbete körde jag tillbaka in mot stan för att delta i ett föräldramöte senare under kvällen. I det stora hela till synes en riktigt bra dag.

Hur stressad man än kan vara gällande arbete och att få ihop vardagen på alla de sätt så känns det alltid bra att lägga tid på barnen. Jag menar, visst skulle det fungera att inte gå på föräldramötet. Det kommer säkert en sammanfattning via mailen senare. Men då skulle jag inte fått ta del av alla de ansiktsuttryck, röster och rörelser som är så viktiga för att skapa sig en god uppfattning om vad som egentligen sades under mötet. Jag skulle alltså missa nyanserna och jag är en klart nyanserad kille. Nu menar jag inte heller att jag tyckte det var världens största uppoffring av mig att gå på mötet. Jag är alltid med för jag tycker det är intressant och viktigt. Hur dagen än flyter på och om du anser dig ha gjort något värdefullt eller inte så kommer du absolut att känna dig värdefull efter att aktivt ha deltagit på något av dina barns föräldramöten. Så enkelt är det. Ibland glömmer vi nog bort det, vikten av vår närvaro av i skolorna.

Det blev ett mycket bra föräldramöte. Inte just för min närvaro utan för den information vi fick ta del av samt att vi gavs chansen att bemöta den med en del frågor till skolan från oss föräldrar. Och som vanligt, för oss vuxna är det så enkelt att bara köra på. För oss är det glasklart. För barnen, i det här fallet kring den känsliga åldern runt 15, så är det livsviktigt att det är ordning och trygghet. Nu gäller det barnens betyg för att komma in på rätt gymnasielinje och att de inte ska förlora eller halka på den plattform av hjälp och stöd vi byggt upp under ett par år. Det är många gånger ett fungerande maskineri men det behövs ständigt lite handpåläggning här och där. Efter mötet satte jag mig i bilen och det hade börjat skymma ute. Fylld av en behaglig känsla av att ha genomfört en riktigt bra dag petade jag in en skiva med Dire Straits och "Telegraph Road" i bilstereon och började min färd hemåt. Fylld av goda känslor och längtan efter min familj gled jag sakta genom vägarna ute på Gärdet.

Jag valde att ta vägen genom Lill-Jansskogen där det slingrar sig en liten väg bland höga gamla träd som låter sitt lövverk göra det än mer dunkelt i skymningsljuset. Ett behagligt svagt ljus skiner från instrumentpanelen. Musiken maler på och jag känner på något sätt att jag skulle kunna åka och hämta någon liten grej i Kiruna och sedan köra ner den till Malmö. Bilen, musiken och jag på väg i vår egen lilla värld. Mina tankar och funderingar i en stund av tyst meditation för mig själv. Eter en så bra dag regerar jag helt och fullt i min gamla bil genom Lill-Jansskogen. Mark Knopfler susar fram bland trädkronorna och är en riktig hejare på att spela guitar.

95 kombi och jag...

2009-09-14T16:10:00.005+02:00

Oj vad jag ibland önskade att jag hade en ny bil. Kör idag en SAAB som alldeles strax har 30.ooo mil på mätaren och det motsvarar gissningsvis något mer än vad vi skulle få översatt till kronor om vi sålde den. Alltså står vi med skägget i klassisk brevlåda eftersom den är kallare än ett isberg vid inbyte på bilaffär. Men en ny bil vore fint i alla fall, dyrt men fint.

Eller fint kanske ska bytas mot bra eller bättre och säkrare. Ur alla perspektiv. Jag kan kort redogöra för hur det fungerar i dagsläget. Vi har ett problem med startspärren så vi vet aldrig riktigt om bilen känner för att starta varje gång vi sätter oss i den. Det är något vajsing med bilens stötdämpare i bak så det känns som att köra en motorbåt med glapp i styrningen i gammal medsjö när man kör på motorväg. Dessutom är det ett hjullager på höger bak som håller på att ge upp så det låter på ett lustigt sätt när man kör under 70 km/h. Typ grovdubbad traktor tänker jag på när jag hör hur det låter. Jag tror dessutom att det är något som håller på att hända med växellådan och det vore ju droppen. Det finns lite rost på luckan till bensinlocket samt en liten fläck på bakluckan som gjort sig hemmastadd. I övrigt är bilen i toppskick.

Vi har bytt turbo för ett år sedan eftersom den gick sönder. Det var både kul och billigt. Eller om det kanske var dyrt och tråkigt, kommer inte ihåg. Sedan har vi bytt katalysator samt någon slags styrbox som kostade jättemycket, förutom de vanliga kostnaderna med service och sedvanligt underhåll. Jag misstänker dessutom att vi är största kunden på att byta till nya glas för dimljusen fram. De har alltid en förmåga att genast gå sönder eftersom de sitter i ett så utsatt läge på bilen. Vi använder dem aldrig och ett byte kostar runt 2000 kronor. Jag har velat ta bort dem helt och det är inga som helst problem. Men det kostar en massa pengar för arbetet och sedan för de permanenta skydd som skall sitta där istället för själva glaset. Och det problem med startspärren vi har borde vi ha löst för längesedan. Eftersom bilen varit inne för åtgärd kring detta flera gånger. Man har bytt startmotor, delar av larmet man trodde var orsak till låsningen och lite annat. Man har till och med bytt själva membranet till det lilla horn som tutar till när man aktiverar larmet. För den brukar nämligen se till att bängla till det så till den milda grad att bilen inte vill starta. Och nu, till sist, säger man att det förmodligen är startspärren som ställer till det för oss. Det är också det mest vanliga fel då felet visar sig på så sätt. Säger de nu...

Så jag tycker det är underligt att inte SAAB redovisar bättre vinst för det känns som att vi lagt in en hel del pengar utan att direkt få något för dem. När vi väl byter bort den här bilen kommer det inte att bli en SAAB igen, det skulle i så fall göra mig mycket förvånad. Min kravbild blir lägre och lägre för var dag som går. Nu är vi nästan nere på den nivå att bara bilen startar är vi nöjda. Extrautrustning såsom utrymme, bra köregenskaper, stereo och annat får komma i absolut andra hand. Nu när jag tittar på vår nya kravbild ser det ut att kunna bli en gammal terrängbil 30 från försvaret. Ska slå upp försvarsmakten på Eniro och kontakta dem för ett samtal. Bra lastutrymme sägs det. Jag tror dessutom att jag har kvar mitt förarbevis från värnplikten här någonstans för just den bilen. Helst skulle jag vara helt utan men det klarar vi inte. En bil är bara ett absolut nödvändigt ont. Jag är less!

Tennis med Gud på hög nivå

2009-09-14T08:54:00.005+02:00

Bland det första jag vaknade upp till i morse var i ganska vanlig ordning nyheter och en kortare sportsammanfattning på tv från gårdagen. Jag kände mig fortfarande nyvaken fram tills det att jag såg Federer rädda en boll i tredje set. Om jag förstår det hela rätt hade han matchen i sin hand men ändå. Enkelt förklarat fick han en lobb över sig framme vid nät och hann inte riktigt ända fram till baslinjen för att rädda den. Istället provade han att med ryggen vänd mot nät försöka slå bollen mellan benen bakåt och inåt i plan. Och vilken träff det blev. Klockren och strax över nät susar den iväg. Dessutom var den perfekt placerad vilket gjorde motståndaren (Djokovic, stackarn!) helt ställd. Poängen till Federer och senare set och match.

Jag blev liksom glad av att se det hela. När jag startade upp datorn för att börja arbeta surfade jag ut på Youtube och kollade in sekvensen igen. Det var så otroligt vackert och det måste så klart också ha varit tursamt. Kan han få till det där måste jag kunna få till något liknande fast i min genre där jag är verksam och det vet alla att det inte är tennis. Jag bestämde mig för att försöka dra nytta av den energi som jag upplevde i sekvensen där han räddade bollen. Lika säkert som att han just då var den mest fast beslutna spelaren på hela jorden att rädda bollen är det att han är just världsetta. Ingen annan hade lyckats med den bedriften. Nu är jag dessvärre inte världsetta på något speciellt. Jag kanske inte ens är världens bäste Einar men det är ju att tänka åt fel håll och negativt så här dags på dagen.

Fast beslutsam bestämde jag mig för att gå dagen igenom med Federer i bakfickan. Eller kanske i bröstfickan skulle kännas bättre faktiskt. Han får bli den idag som ger mig kraft och idérikedom i det jag ska ta mig för att göra. Borde fungera om man fastnar i en tankevurpa under min strävan att lyckas i arbete och i livet. Det arbetar vi alla med varje dag på något sätt utan att jag ska fördjupa mig i det vidare. Jag menar inte nu att om jag blir sittande i en bilkö att jag bara liksom vänder mig om och börjar köra med ratten mellan benen och ryggen framåt så blir det bra. Inte heller att jag senare vänder ryggen till och försöker lobba in pengarna i parkeringsautomaten för att det ska bli billigare. Men att bara ta fram tanken och titta på bilderna i ens inre reprismotor för att hitta känslan eller kraften. Det borde fungera tror jag. En del hittar det dagligen i en otroligt stark tro på sig själv. Kanske utan förebild eller vad man nu ska kalla det. En del andra hittar det dagligen i en tro på Gud. Jag tror att det inte är någon större skillnad.

Ibland är vi lite svaga i oss själva och det är helt ok. Vi mår som vanligt och är i en hemvan miljö och tycker säkert att livet är gott som det är. Men alltsom oftast behöver vi nog i alla fall något annat att stötta oss mot. En del dagar kanske det blir såna här små saker. Lite turbo på tillvaron för att komma vidare i något. Många vill gå vidare i sitt sökande efter ett permanent bokstöd i livet att luta sig mot och famlar sig till sist fram till kyrkdörren och faller in i tryggheten där bakom. Jag är helt övertygad om att lika många aldrig låter sig ta tag i något av dem och bara ligger kvar liksom på en medellinje livet igenom och undrar då på ålderns höst vad det var som hände. Det gav sig själva aldrig möjligheten att följa en liten, liten strävan efter något som fångade deras uppmärksamhet för en stund. Lät liksom aldrig känslan inom dem få tala ut. Det är inte meningen att det ska leda till något livsavgörande med stora förändringar på plan. Det jag menar är att det bara är skönt och låta tanken sväva fritt i dig så ska du se att du hittar saker du inte trodde fanns där.

Nu är jag något konstigt mittenalternativ i den här tanken så jag ser just nu framför mig hur Gud håller på att slå trixiga lobbar och kantbollar till Federer. De har otroligt roligt på plan och de skrattar högt hela tiden för det är ingen som vinner utan det är mirakelboll efter mirakelboll som spelas på plan. Jag sitter uppe i domarstolen och dricker läskeblask och trivs med livet i stora drag. Jag hejar mest på Federer och Gud säger att det är helt ok. Sedan säger han till mig, lite stöddig efter att han slagit en shysst forehand, att han redan har tillräckligt med supporters så det är bara rättvist. Så mitt tips till dig är att du ska våga ge efter för infallen inom dig och ta tag i dem för att se vart de tar vägen. Det behöver inte vara så allvarligt menat men skönt att prova och se vart du landar i dig själv. Ha en riktigt bra dag.

Webbens trålare saknar nät

2009-09-12T10:45:00.004+02:00

Av någon outgrundlig anledning hade jag en otroligt stark känsla av att vilja köra en fiskebåt i morse när jag vaknade upp. Kanske hade jag drömt något om en båt eller något i den stilen. Känslan var i alla fall mycket stark och kändes på något sätt frigörande och viktig att lyssna till. Jag försökte hitta tillbaka till den eventuella drömmen men lyckades inte alls. Däremot började jag dagdrömma för tanken var tilltalande och jag upplevde den som en bra start på dagen.

Jag såg mig själv stå inne i en styrhytt på en jättefin fiskebåt som stävade ut mot havet. Motorn under däck jobbade på med jämn fin rytm vilket gav en trygg och skön känsla. Framför ratten jag höll i fanns en stor kompass och uppe i taket hängde en vhf radio som då och då sprakade till. Vid ena sidan av ratten fanns en radarskärm och på den andra en gps skärm som visade sjökort över den skärgård jag gick i. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag ville vara ensam eller om hela familjen skulle vara med. Om jag var ensam skulle jag i alla fall inte vara borta så länge. Det var inte själva fiskandet som lockade utan saken som sådan om att kunna vara ute i det fria. Bara styra över sin egen tid och sin egen lilla värld på ett enkelt sätt. Livet på riktigt ute i en natur som jag tycker är så vacker. Jag styrde omkring ute bland kobbar och skär utan något uttalat mål för det är inte viktigt. Tog liksom en sväng på ett par timmar med liten fiskebåt i 7-8 knops fart. Runt båten ligger ett par måsar en bit ovan ytan och liksom glider fram i vinden utan en knapp rörelse i vingar och kropp. Det kan ju vara livet på en liten pinne en höstdag som denna.

Under frukosten släppte jag tanken och funderade vidare lite grann vad dagen hade att vänta. Jag hade fortfarande en varm och skön känsla av det fria livet ut på fiskebåt. Jag behövde bara tänka en liten stund för att kunna ana ett litet välbehag komma och knacka på min sömndruckna lördagsdörr. Det här var en fin start på dagen. Och för att göra dagen ännu bättre startade jag upp datorn och avaktiverade mitt Facebook konto. Det kändes bra. För två veckor sedan öppnade jag upp ett konto och har tittat in där lite nu och då varje dag. Jag förstår inte riktigt grejen och har en stark känsla av att det i huvudsak är en massa trams. Man ska hålla kontakten med sin familj och sina vänner. Det gör jag vare sig jag har ett konto där eller inte. Det jag har sett under de här dagarna är att en massa människor gör mycket korta inlägg om vad de gör precis nu. En kakofoni av en massa trams från både höger och vänster. Visst fyller det hela någon slags bra funktion men inte för mig. Jag är inte ett dugg intresserad av att veta vad just du gör just nu. Vore jag det kommer jag att kontakta dig, troligtvis över telefon. Eller så kan vi prata om det över en middag när vi ses om det var något speciellt spännande du ville berätta.
Läste i SVD att man blockerar Facebook på många arbetsplatser. Det tycker jag är bra och ser det nog mer som en självklarhet. Telefon och mail fungerar väl fortfarande jättebra.

Kanske drabbades jag här av något slags gammeldags övermod där jag minsann skulle ta tag i alla onödiga saker och ting helt plötsligt. Men jag känner att min tid kan jag gott lägga på något mer givande och utvecklande. Intressant är också att jag flera gånger under dessa två veckor fick inbjudan av flera personer jag inte hört eller sett något av på många, många år. Och varför är det så? Troligtvis för att vi inte var tillräckligt goda vänner eller så är det så att man helt enkelt inte värdesatte den kontakten speciellt. Och det är inget fel i det. Hellre en god kontakt som man vårdar på rätt sätt än att ha en massa ytliga kontakter där man ska låtsas vara bästis över webben. Rätt patetiskt om du frågar mig. Och jag vill heller inte sitta och avgöra vem som får vara min kompis på Facebook eller inte. Känns tråkigt att ignorera någon som på sätt och vis sträcker ut en hand och skickar en väninbjudan. Nä, då är det lika bra att jag tar på mig storstövlarna och ger mig ut på min lilla fiskebåt och kör omkring i min lilla värld. Ja, jag känner mig lite som sur gammal fiskegubbe på Saltkråkan. Men det är på riktigt.

Spågummor och miljöhantering

2009-09-11T09:09:00.008+02:00

Vaknade upp i morse och fann mig själv levandes år 1969. Förstod inget alls men efter att på ostadiga ben ha orienterat mig fram till toaletten och kastat upp beslöt jag mig för att försöka finna mig i situationen. Det hela blev på något sätt rätt intressant då jag först satte mig in i lite nyheter och försökte utröna vad man hade i huvudet inom politiken.

Det började i går kväll då jag låg och bläddrade i en bok som sammanfattade läget i världen från 1969, typ mitt födelseår. Mina kluriga föräldrar kanske drabbades av ett pedagogiskt rödvinsrus någonstans kring 1970 eller senare och bestämde då att köpa boken till mig. Alltsedan jag flyttade hemifrån har jag gång efter gång packat upp boken och gett den en kanske inte alltför hedersam plats i min bokhhylla. Jag har tidigare bara gett den halvdana chanser och bläddrat igenom den och då fått intrycket att den var fylld av totalt osexiga diagram och flummiga slutsatser från Japanska vetenskapsmän och Amerikanska förståsigpåare. Men nu upptäckte jag att den bitvis var riktigt intressant och rolig.

Till exempel finns det en hel del roliga avsnitt ur 1968 års vårriksdag, alltså året före. Den här boken är en slags sammanfattning av det som då kallades modern tid och var ämnad att ge mig en chans att hålla koll på läget i världen. Kanske kom sig bokinköpet av en rädsla från mina föräldrar att de skulle bli bortförda av rymdvarelser och jag skulle stå ensam kvar tillsammans med mina syskon utan koll på läget. Alternativt att de skulle bli kidnappade av fiolspelande vänsteraktivister från Norrbotten. I alla fall, i vårriksdagen hade man till exempel genomfört en del förändringar i atomansvarighetslagen. Förändringen var att ersättning vid atomskada höjdes från 200Tkr till 1 miljon per person. Det låg liksom i tiden på den tiden, om man säger så.

Dessutom beslutade man om att stryka anteckningar om sinnessjukdom och sinnesslöhet i folkbokföringsregistret.
Och redan på den här tiden begärdes utredning om att förlägga de olympiska spelen till Östersund. De två senaste meningarna hör nästan ihop, det här är ju jätterolig läsning!

Man tänkte sig också reguljära resor till månen, tur och retur. Observera att människan vid tiden för tryckning av boken ännu ej satt sin fot på månen. Man var också helt säker på att kunna göra exakta väderleksprognoser någon gång i slutet av 1970. Jag tror nog mer på månresorna, oavsett om människan skulle komma vara där eller inte. Det var också möjligt att skicka brev via satellit på ett säkert sätt. Man hade också prototyper på elbilar som fungerade och det är väl konstigt att man inte kommit längre i den utvecklingen på 40 år. Man tyckte att en bilförare absolut skulle använda bilbälte och skyddshjälm. Boken är föresten från Norstedts fackboksavdelning och kallas för afa (almanack för alla). Den finns förstås i fler upplagor än denna från 1969 men erbjuder då förmodligen inte alls lika intressant läsning.

Lika sorgligt som det är intressant blev jag varse om att man även då hade en miljödebatt. Begreppen miljövård och miljöforskning var året innan relativt okända begrepp men blev riktigt poppis under kommande år. Exempelvis hade tekniker och naturvårdare gått samman för att lösa problemen med utsläpp som förgiftade vår luft och vårt vatten. Alltmedan politiker debatterade huruvida vi var beredda att betala de kostnader en miljöförbättring skulle kosta. Precis som idag alltså. Men för att inte bli dyster av kvällsläsningen slog jag raskt upp avsnittet gällande populärmusik.

Självklart fanns en kolumn gällande Jimi Hendrix där man på ett målande sätt redogjorde för hans spelstil och infuenser. Man tyckte det lät som Stockhausen med popkomp. Eftersom det är ordning och reda i boken beskriver man också om det nya sättet att designa skivomslag med många färger och figurer samt Jimis klädstil.

"Hans hår stod ut åt alla håll och han var klädd i brokiga fantasikläder."

Borta i USA ingrep "Amerikanska Revolutionens döttrar" och tvingade honom att avbryta en turné. Han ansågs uppträda obsent. Här i Sverige tyckte flickorna att han var sexig, jojo.

Det finns alltså en hel del intressant att läsa i boken och jag kommer nu ge den en betydligt mer hedersam plats i min bokhylla än jag gjort tidigare. Men innan dess kommer den att ligga vid huvudänden av vår säng så att jag kan läsa en eller annan sida innan jag somnar. Och, som tur är har mina föräldrar inte tagits av vare sig rymdvarelser eller fiolspelande vänsteraktivister. Jag tackar dem, sent om sider, för en bra investering i form av god bok. Mina föräldrar alltså.

Försiktigt gäddhäng bland buskar och snår

2009-09-09T13:17:00.005+02:00

Körde min runda igår. Otroligt skönt att vara igång igen efter ett något långt sommaruppehåll. Solen sken och det var riktigt, riktigt varmt ute i spåret. Tidigt hade jag bestämt mig för att vara helt slut när jag kom hem igen. Det är då det är som skönast att hälla ut sig i soffan när kvällen kommer för att glutta på nyheterna. Jag valde att ge mig ut under lunchtimmen.

Körde min vanliga runda som går hela vägen från vårt boende, upp och genom den vackra kyrkogården (håller på att se ut en fin plats, jag är ju 40) och vidare ner mot vattnet till ett spår som sträcker sig runt en halvö på ett par kilometer. Det är ett fint spår som går efter vattnet. Vatten på ena sidan och bershällar och höjder på den andra. Spåret är bra kuperat och det är livlig grönska direkt intill kanten. naturen känns total och det är extremt lätt att komma in i ett lugnt och stabilt tempo i sig själv. Efter halva spåret finner jag min favorit, ett par ställningar där jag leker apa. Ingen Tarzan och ingen Jane, bara apa. Tidigare har det gått lite tungt men nu gick det bättre. Upp och ner och hit och dit. Klart att det är tungt när man blivit tyngre och tappat muskelmassa. Svårare än så är det inte.

Väl hemma igen skulle jag göra armhävningar med fötterna uppe på sängen. Ska det va så ska det va, typ. Tanken var att köra tre set med kort vila mellan. Men efter mitt andra set anade jag en tendens till litet gäddhäng vid bröstet. Förtvivlad ställde jag mig framför spegeln i hallen och trodde inte mina ögon. För första gången i mitt liv som medioker idrottsman på total amatörnivå ser jag mer mjukhet än någonsin kring bröstet. Frustrerat tvingar jag mig att köra fem set istället för tre. Allt ska bort å det snaraste. Jösses, den här sommaren har varit god. Mer god än någonsin tidigare.

Efter avslutad träning kastar jag ett öga på klockan. 80 minuter exklusive klädombyte. Nöjd och glad stapplar jag in i duschen. Kände mig nästan lite mallig faktiskt men det var ju ingen idé. Tvålen och shampoot stod där de stod och brydde sig inte speciellt om vem det var som stapplade in i duschen. Snobbar!
Nu är det ny dag och det som kändes så bra i går känns bara bra i huvudet idag. Resten gör ont, förvisso på ett hälsosamt och skönt sätt eftersom jag vet varför det gör ont. I morgon har jag bestämt mig för att köra rundan ute på ön två gånger i direkt följd av varandra. Borde kännas riktigt skönt när jag är tillbaka. Förmodligen utan någon som helst färg i ansiktet eller kraft i kroppen men ändå tillbaka. Ingen kommer ihåg en fegis.
Tycker ni det låter som en 40-års kris? Jag är inte beredd att hålla med, ska bara tillbaka till formen som fanns för någon månad sedan. Och så ska jag ju köra Wasaloppet i mars, är det sagt. Tror jag. Kanske en liten kris i alla fall, men i så fall lär den ju bara vara nyttig. Nästa vecka tänkte jag sticka ut på myren och springa med stavar alá Elofsson. Inte.

Väderbiten besvikelse

2009-09-09T08:58:00.005+02:00

Jag kan ännu en gång, vilken i ordningen är omöjligt att säga, bara konstatera min besvikelse över väderleken som speglas i media. Jag tänker inte på vädret som sådant för det kan vi i princip inte göra något åt. Min tanke rör sig istället om hur rapporteringen går till och trovärdigheten däri. Hur kan det vara så stor skillnad på rapport och utfall?

I Sverige har vi SMHI och har satt vår tillit till dem under flera decennier. Jag har många minnen från när jag låg ihopkrupen i en sovsäck nere i hytten på vår båt. Vi var ute och seglade stor del av famljens semesterdagar när jag var i skolåldern. Man kunde ofta höra vinden som liksom väste omkring uppe i masten. Från radion hördes ett lätt sprakande samtidigt som någon med jämn och allvarlig stämma läste väder i Sveriges Radio P1. På den tiden reflekterade jag inte direkt över huruvida det som sades på radion kom att vara rätt eller inte. Det var i alla fall jätteskönt att somna in till ljudet väderleksrapporten. Pappa var vaken och hade koll vad som sades. Ibland låg vi inblåsta på något trevligt ställe i väntan på att vinden skulle avta för att vi skulle våga oss ut eftersom det var familjesegling och semester. Det fick ta den tid det tog helt enkelt. Många spännande böcker lästes och en hel del yatzy spelades på båten. Åren gick och jag ville hela tiden segla så mycket som det bara var möjligt. I tonåren började jag intressera mig för kappsegling och hamnade till slut, som så många andra, på kölbåtar som seglade runt Gotland och runt Sveriges kustland.

Första gången jag verkligen slogs av att det väder vi trodde skulle komma aldrig kom var nog sommaren 2002. I alla fall var det första gången jag blev förbannad över att det inte stämde överens. Jag var inhyrd som skeppare på en 60-fots segelbåt och seglade runt i Sverige tills vi i oktober gick i land och var trötta på allt som hade med båtar att göra. Många gånger blev väderleken något helt annat än vad som utlovades under exempelvis vädret från P1.

- Utklippan, syd/sydväst 3-4 meter per sekund. God sikt.

Riktigt slött väder för en passage söderut. Men väl ute på havet upplevde vi det som ost/sydost 8-11 meter per sekund och dålig sikt. Klart att vi kände vi oss dragna vid näsan på något sätt. Det här var bara ett exempel och vi har upplevt betydligt grövre felrapporter också. I dag kan vi förlita oss på internet för att få lite kläm på väderleken när vi är ute på sjön. Det är den säkraste källan för den ger oss möjlighet att gå ut på flertalet siter och göra vår egen jämförelse. Många gånger har vi under de senaste åren först tittat på SMHI, liksom bara för att få oss ett gott skratt. Och sedan har vi gått vidare till en del Norska vädersiter och även en Tjeckisk som är mycket pålitlig. Ibland finner vi kraftiga avvikelser från SMHI rapporten mot de övriga. Alltid är det SMHI som är fel vilket gör mig ledsen och besviken.

Det kan vara avsaknaden av god konkurrens som gör att SMHI inte levererar tillförlitliga rapporter. Kanske kan det vara så att det inte är tillräckligt viktigt för dem att leverera tillförlitliga rapporter. De Norska vädersiterna är otroligt påkostade för att vara en gratistjänst över internet och är dessutom tillförlitliga. Jag gissar att de tar grunden av sina rapporter från den rapportering en del av dem säljer till offshore bolag ute i Nordsjön och Atlanten. Där står oljeriggar och det är också en hel fiskeflotta som är jätteintresserade av vilket väder som närmar sig. Det kan handla om liv eller död. Det handlar också om flera miljoners miljoner som står på spel om man överraskas av dålig väderlek man inte hade i sin prognos. Där håller det självklart inte att planera sitt arbete efter en halvdan rapport komponerad av en fjunig praktikant. Här hemma i Östersjöområdet kan det omöjligen gå fel, det är bara att sladda in i en nödhamn typ Visby eller något liknande och stjälpa i sig en öl eller tre tills vädret blir som du vill ha det.

Intressant är att alla använder sig i princip av samma rådata från vädersatelliter. Så, samma data in men helt olika ut. Kanske är det dags för SMHI att öppna upp en dialog med någon som levererar analysprogramvara och byta ut sin befintliga som inte fungerar. Eller så är det dags för kraftig konkurrens där någon sätter fart på dem och vrider om ett par kranar här och där.
Jag vågar inte tänka på hur mycket pengar som varje år går till SMHI. Vill nog inte veta. Men däremot vill jag ligga i min sovsäck och somna in till väderleksrapporten sent om sommarkvällarna. Det är ju värt all saffran i indien. Nu stundar höst och sedan vinter. Det håller nog till och med SMHI med om. Ta upp båten och stäng stugan, det kan vara storm i morgon.

Om jag hade blåbyxor och sjukt mycket pengar

2009-09-08T07:22:00.004+02:00

Tänk om man hade sjukt mycket pengar. Vad mycket man skulle kunna göra då. Jag skulle förmodligen inte vara lyckligare men livet skulle bli otroligt mycket enklare. I alla fall inbillar jag mig att det är så. Ibland när jag sitter i bilen på väg någonstans har jag ofta en nitlott i fickan som talar om att jag kommer sitta där ett tag. Funderingarna brukar vanligtvis kretsa först kring vardagliga ting som middag, barn, skola, arbete, helgplaner och nästa semester. Efter en liten stund springer tankarna i väg mot större mål. Typ, jättemycket större mål.

Om jag hade mycket pengar skulle jag inte vilja ha det på annat sätt än att jag själv arbetat ihop dem. Kanske gjorde jag en riktigt bra plan där jag placerade pengarna i rätt slags investering (via professionell rådgivning förstås) och arbetade på som den värsta lilla myran när pengarna samtidigt växte. Till slut kunde jag kliva av och sälja min del av det hela och på så sätt helt plötsligt ha sjukt mycket pengar på mitt lilla konto. Så mycket att banken skulle ringa och säga att det var fullt.

- Nämen tjenare Einar. Det här är Torsten på banken. Vi kom hit i morse och såg att ditt konto var helt överfullt. Du måste göra något åt det. Vi har inte plats längre...

De skulle förmodligen vilja hjälpa mig att placera, spara och göra alla möjliga sorters affärer med alla mina pengar. Idag ringer de aldrig till mig, behöver jag säga mer?
Det är ju idag de ska ringa för att hjälpa mig att göra de där smarta placeringarna och stötta mig och mina idéer. Jag är inte alls intresserad av att de ska ringa när jag har en massa pengar redan. Då är ju loppet över på något sätt. De kan ju inte komma springandes med en mugg blåbärsdricka när jag redan kämpat mig över mållinjen. Banken jobbar fel idag, kan ingen som redan har mycket pengar tala om det för dem?

Nu hoppar vi fram lite och tänker oss att jag har sjukt mycket pengar. Det är med stor sannolikhet en mycket mer tilltalande tanke för mig än var det är för er. Men, det betyder inte att jag skulle sätta mig ner och pilla ut navelludd två gånger om dagen. Ett mycket rimligt antagande är att jag skulle starta igång något annat för att vara med att bygga upp, få funktion, nå uppsatta mål osv. Det är ju det jag vill göra och är bra på hur jag än vrider och vänder på det. Visst, ett par veckor på Mauritsius med hela familjen och bara leva livet under en liten stråhatt kanske vore en bra början liksom för att hämta energi. Men att tro jag skulle sätta mig ner och bara göra inget alls är att ljuga billigt för sig själv.

Ett projekt jag helt klart skulle starta igång med lämpliga partners var ett eller fler miljöprojekt. Utan att veta desto mer om hur man arbetar med sånt skulle jag vara med ute på fältet. Följa med polarforskare för att samla information och analysera. Kila omkring i delar av sydamerika och fundera ut bättre sätt att utvinna djungel, eller nåt. Segla till Galapagos och kolla in så att alla har det bra där. Djuren alltså. Skulle helt klart också försöka hjälpa till så att vi fick bättre fart på arbetet gällande vår kära Östersjö som är så sjuk. Hoppa över politiken och liksom sätta igång med det viktiga, agera. Jag gissar att det är sånt man kan göra mycket lättare när man har mycket pengar. Och för min del skulle det kännas viktigast av allt om jag personligen kunde vara med för att göra det bättre. De som har mycket pengar idag fokuserar på att göra ännu mer pengar. Undrar just vad de tänker göra med alla de pengarna då de trillar av sin lilla pinne?

Nu är det lätt för mig att sitta här och vara stöddig. Ni förstår ju att jag pratar om jättemycket pengar. Mest för exemplets skull förstås annars blir det inget roligt. Klart är också att jag skulle skänka en hel massa pengar till fonder som aktivt arbetar för att krig och orättvisor ska ta slut. Barncancerfonden skulle få en bra julklapp också. Men nu är det ju inte så att jag har en massa pengar så mina funderingar kring detta brukar inte räcka mer än ett par mil i min bil på sin höjd. Kan ju vara så att man skulle bli en snål och introvert liten rackare också. Ingen skulle tycka om mig och den som kom att hälsa på skulle bara göra det för att på något sätt öka sina chanser att vara med om arvet efter mig. Mina barnbarn skulle vara rädda för mig och mina barn skulle ta avstånd från allt. Låter ju toppen för en gammal gubbe.

Nä, jag är hellre medioker i det mesta och håller mig i skärgården med mina blåbyxor, sliten skjorta och rufs i håret. Gå omkring och spika lite här och såga lite där. Alltid ha en skruv och mutter i fickan, och kanske en lös i huvudet. Överallt hjälpa till hela tiden. Alla barn och barnbarn skulle inte klara av att vänta med att krama om mig så snart vi sågs. Nybakta bullar i ugnen och kaffe på spisen. Genom köksfönstret skulle man kunna se ut på fjärden och vidare ut i skärgården. Nere vid bryggan skulle en liten båt ligga så att vi kunde ta lite strömming när vi kände för det. I båthuset fanns en bastu så att man närhelst man ville om året kunde ta ett nakenbad sent om kvällarna. Nu när jag tänker efter så kanske det inte verkar vara så mediokert. Det här skulle väl kosta en del det också. Det är nog mer åt det här hållet det ser ut när jag arbetat ihop till min lilla förmögenhet. Jag tror att det svåraste trixet inte är att komma igång utan snarare att veta när man ska sluta och tycka att det är nog.

Jag tror jag ska börja i rätt ände, arbeta och se vart det leder. Ha en bra dag!

Nyvaken morgontrafik med Svarte-Petter

2009-09-07T09:01:00.004+02:00

Måndag igen, härligt! Allt har ju en fantastisk förmåga att stanna av under helgerna ibland. Speciellt om man har en massa roliga saker på gång under fredagen och är uppe i högvarv så faller allt i en slags kompakt vila över dagarna två. Sedan förväntas man under måndagen vakna till liv för att lägga sig i samma tempo igen som att det vore fredag, jomen tjenare.

Vaknar upp, ordnar frukost, väcker de barn som inte har sovmorgon på schemat och sätter mig med god kopp kaffe och liten solrosbröds smörgås med extra allt på. Alltså, smör, leverpastej, skinka, ost och gurka. Är det måndag så är det. Ungefär här börjar dagen på något sätt och man får lite koll på läget. Eventuella drömmar från natten försvinner längre och längre in dimman för att till slut lösas upp och ersättas av doften från nybryggt kaffe. Efter frukosten ska min fru ställa in sitt i diskmaskinen men upptäcker att den var full och nydiskad. Resolut ställer hon istället alltsammans på diskbänken och säger något i stil med att det där får vi ta sen. Därefter vänder hon på klacken och går till duschen. Jag vet mycket väl att vi och sen på ett magiskt sätt precis där förvandlades till jag och nu. Men det gör inget alls, hon är en fantastisk kvinna i alla fall. Fördelen med att ha kontoret hemma är att allt blir ganska enkelt och det är sällan man sitter i kö om morgnarna. Häromdagen var det lite körigt när jag fann mig själv köa till badrummet i flera minuter. Det höll på att ställa min dag på ända totalt.

En annan fördel med att jobba på hemmakontor är att jag slipper trängas i morgonrusningen. Jag gillar inte att trängas. Vill du se mig lösas upp i stressade atomer ska du ställa mig på Ikea eller motsvarande en lördag i samband med löneutbetalningen.
Nackdelen med att ha kontoret hemma är att du blir bästis med Svarte-Petter. Typ diskmaskinsincidenten i morse. Visst, jag ska villigt erkänna att jag under allt morgonbestyr också slog igång en tvättmaskin, tömde torktumlaren och packade undan allt på sin plats. Och om man vrider på det hela lite till och hittar fördelen med nackdelen så är det förstås att allt fungerar mycket smidigare på det här sättet. Eftermiddagar och kvällar blir rätt sköna och när helgen närmar sig är det inte så mycket att stå i. Arbetslistan är kort. Boendet hos familjen Lundquist har upplevt en relativt jämn nivå av markservice veckan igenom.

När jag skjutsade min dotter till skolan i morse hade jag bara flip flops på mig. (Släkten i Jämtland läser; pisstofflor.) Ja, jag hade byxa och skjorta på mig också. Känns faktiskt inte mycket bättre än att säsongen för flip flops har flyttat ett par hundra mil söderut och att det får bli riktiga skor i morgon. Får lite ångest när jag måste tvinga in fötterna i ett par strumpor igen efter en härlig tid tillsammans under sommaren. Nu kommer hösten och mörkret mer och mer för var dag och höstjackor börjar dominera klädhängarna i hallen sedan ett par dagar tillbaka. Barnen går inte längre ut i kortärmat, inte på morgnarna i alla fall. Det är gott om äpplen i mataffärerna och det börjar närma sig årets äppelmoskok. Veckotidningarnas förstasidor börjar snart skvallra om höstmode och dekorationstips i höstslagen trädgård. Vi kan se annonser om hur vi kan fly iväg på de sista billiga resorna till Medelhavet för att förlänga sommaren med lite extra sol på nosen. Kvällstidningarna sätter i brist på tyngre nyheter upp storslagen text om unika väderprognoser på sina löpsedlar. Här finns värmen i september. De är roliga de där som sätter löp. Eller så är de inte riktigt kloka, så är det nog.

I kväll ska jag ge mig ut i förrådet en sväng för att klämma på mina skidor lite grann. Vi var duktiga och vallade in dem riktigt bra i våras så att de inte ska torka samt skruvade ner spänningen på bindningarna. Lika bra att börja arbeta med den mentala omställningen eftersom jag är lite trög gällande sånt. Har hänt fler än en gång att jag går ut i shorts och kängor mitt i vintern. Lite skönt faktiskt med risken att jag kanske ser ut som en alpinist som inte hittar hem. Eller kanske som en förvirrad kille som jobbar med att sätta löp men inte riktigt förstår vad som händer. Nu ska jag kasta mig in i måndagen och leta rätt på den där fredagsväxeln så att vi kommer upp i tempo. Jag önskar mig själv lycka till.

Loffe Karlsson & jag bakom trötta ögon

2009-09-05T14:52:00.005+02:00

Vaknade upp tidigt i morse eftersom jag ställt väckarklockan på 06.40.
Ska skjutsa min son till Västerås då de har turnering med laget i amerikansk fotboll. Försiktigt smyger jag mig upp ur sängen och vidare ut mot köket för att sätta på lite kaffe. Bland det sista jag gjorde före jag gick till sängs var att preppa kaffebryggaren så allt jag behövde göra nu var att snyggt glida förbi och slå till knappen, proffsigt. Jag kände att jag hade en melodi som malde på i huvudet men kunde inte sätta fingret på vad det var för något. Det händer rätt ofta att jag vaknar upp morgonen och blir medveten om är att det är någon som av oklar anledning har slagit igång en melodi i skallen på mig. Det kan vara vilket skit som helst, jag styr inte över det på något sätt. Mina favoritmelodier är dessvärre sällan förekommande.

Med trötta ögon släpar jag mig bort mot duschen och halvvägs in i tvåleriet kommer jag på vilken melodi det är som rullar på. Det är ledmotivet (eller vad man nu kallar det?) från filmen Göta Kanal. Vart fan kom den ifrån? Jag har inte sett filmen på länge och tycker väl inte heller att den är så där superbra. Underhållsnöje på lagom nivå. Men det är klart, Janne Loffe Karlsson är en gubbe jag gärna skulle träffa för han verkar ju störtskön. Loffe har dessutom jammat med Jimi Hendrix och det sätter honom i ett av mina främsta rum per automatik. Hur som helst, Loffe och jag kliver nynnande ut ur duschen och efter att ha stökat färdigt med efterföljande bestyr går jag och väcker min fru och son. I med frukosten och packa ihop allt ner till bilen. Mamma, pappa och son åker mot Västerås. Resten får vara hemma för de är ändå inte så intresserade. Dessutom ligger de och sover.

Med jämna mellanrum dyker Göta Kanal temat upp i mitt huvud och jag vet att det kommer hänga där dagen igenom. Tänker på Loffe, kul kille. Undrar just vem som gjort melodin, typisk svensk filmsommar melodi. Just därför är det förmodligen inte en svensk som gjort den. Catchy.
Väl framme möts vi av en kall sydvind och jag kan bara konstatera att hösten verkar slagit klorna i Västerås. Uppvärmning i en timme och därefter matchstart. Grabbarna spelar jättebra men laget är inte fulltaligt vilket innebär att alla får spela väldigt mycket. Det kan vara både bra och dåligt. Det är två matcher direkt efter varandra. De förlorar den första matchen trots att de spelar bra. I den andra matchen spelar de riktigt, riktigt bra och jag står vid sidan och fotograferar en hel del. Försöker få till en bra actionbild men det är svårt. Helt plötsligt ser jag genom kameran hur min son gör sig fri och springer i helt perfekt linje på kanten. Han får en klockren pass som han tar emot utan problem i farten. Greppar bollen direkt och viker sig framåt och ökar farten. Motståndarlaget hinner inte fram för att tackla ned honom och han placerar sig perfekt. Föräldrarna på läktaren skriker och hejar men jag hinner inte med att göra något alls. Visste inte om jag skulle plåta eller heja eller kissa på mig så det blev liksom ingenting. Jag sänkte ned kameran och såg hur han nådde linjen och gjorde sitt livs första touchdown. Applåder och hurra rop följde.

Jag sträckte upp båda mina armar i luften och skrek av lycka. Det lät ungefär som en treåring som råkat klämma fingret i toadörren så jag slutade. Mitt adamsäpple åkte hiss upp och ned i en väldig fart och jag fick inte fram ett ord. En glädjens tår sökte sig sakta nedför min kind och jag såg hela laget omfamna varandra och gratulera för bra spel. Snabbt torkade jag mig om kinden och försökte förhindra att det fortsatte. Tänk att det blåste så mycket just då, jag som har så känsliga ögon. Bakom mig står min fru på läktaren och jag ser hur hon dansar en slags dans med händerna i vädret, skönt att se. Tror jag.
Matchen fortsatte och allt flöt på hur bra som helst. Grabbarna vann matchen och vi kunde nöjda åka hemåt igen. På vägen hem passade min fru och min son på att sova en stund. Typ hela vägen. Så kvar blev bara Loffe, jag och vår melodi. Jag ser för mitt inre hur båtarna kör slalom genom Göta Kanal och vågorna slungar upp stackars Svante på land. Lite humor är det nog på vissa ställen ändå. Melodin maler på och helt plötsligt är vi hemma igen. Dags att gå upp och vittja kameran. Där finns säkert ett par fina actionbilder men den jag verkligen ville ha finns inte där. Såna ögonblick går förmodligen inte att fånga på bild. Man måste vara där och man måste minnas själv. Det här var nog ett sånt ögonblick för mig. Skönt att ta fram och minnas närhelst jag vill senare i livet. Minnet är ju ett rackarns bra bibliotek.

Trevlig helg!

Min son gillar inte tjejer som sjunger rock, typ...

2009-09-04T08:58:00.003+02:00

Skjutsade grabben till träning i en härlig sensommarsol. Han och jag har under de senaste åren delat mycket gällande musik och det vi anser vara bra och inte. Jag tror han har ett gott öra till vad som låter rätt och vad som låter fel. I den mening vi pratar om att någon sjunger falskt eller är rätt kass på ett instrument alltså. Han har lärt sig att tycka om AC/DC vilka hade stor plats i mitt liv då jag gick i grundskolan och även nu. Han kan mycket av U2 vilket är ännu roligare och vi har lyssnat mycket på Prince. Både när han hade band och som ensam artist med alla möjliga trix och påhitt han stått för under åren. Visst, det finns ett par klena avvikelser men killen har en hel del hits på sitt samvete och är en extremt duktig musiker. Det har dessutom visat sig att han är rätt inläst på Elvis, min son alltså. Mycket tack vare en god vän till oss, det är bra.

Och, kanske roligast av allt, han diggar Jimi Hendrix och tycker att han hade en cool stil. När jag bodde hemma hos mor & far hade jag en A3 affish med Hendrix på. Den var riktigt häftig för botten på den var i svart plysh eller liknande och själva bilden av honom var i alla möjliga färger alá psykadelica. Sjukt snygg bild som jag önskar att jag hade kvar. Min fru är garanterat av annan åsikt. I och med att det blev lite Hendrix kom vi under vår bilfärd mot träningen in på att tala om människorna, kulturen och allt därikring i slutet av 60-talet och framåt. Självklart kom vi också in på den tidens syn på droger vilken kan ses som rätt skrämmande idag. Men min son tog mer eller mindre orden ur munnen på mig vad gäller synen på droger, drogernas påverkan på musiken under den tiden och dessutom skadeverkningar. Han redogjorde också för mig hur Hendrix dog, hur länge han låg på topplistorna och när han slog igenom på allvar. Han hade också spanat in en dokumentär på tv där kända musiker såsom Clapton, Townsend, Santana, BB King osv. uttalade sig om Hendrix storhet och om/hur de påverkat deras eget guitarrspel på olika sätt. Stort som smått.

Där fick jag mig en läxa alltså. Jag trodde att vi skulle ha ett avslappnat samtal gällande musik och kanske ta en avstickare där jag kunde passa på att prata drogkultur och farligheter. Eftersom det var från just den tiden när man mer eller mindre glorifierade tyngre droger. Men se, det blev inte så för min son höll en monolog kring det jag tänkte säga. Fin känsla alltså, för andra gången på mindre än en vecka förstår jag inte hur vi burit oss åt. Att våra barn blivit så sköna individer med koll på läget. Jag är medveten om att det är en lång resa kvar, kanske återstoden av vårt liv, tills man kan känna sig trygg i allt. Om någonsin. Något av barnen kan lika väl komma hem en dag och se ut som Lisbeth Salander och säga att de ska flytta till utkanten av London för att öppna ett musik café. Det behöver inte vara något fel i det men vi skulle väl inte skratta ihjäl oss om det hände.

Under vår korta resa till träningen hade jag tagit med mig en cd skiva från 1991 med Bonnie Raitt. Kanske inte någon av de starkaste plattorna jag har men ett och annat spår ville jag komma ihåg som bra. Vi lyssnade under tystnad ett par minuter och när vi närmade oss målet stängde jag av samtidigt som vi parkerade. Solen sken och det var en så där underbar sensommarkväll och jag satt vid sidan av och följde med under träningspasset. Då de var klara efter sedvanlig en och en halv timme gick vi för att sätta oss i bilen igen. Min son stod vid bakluckan för att kränga av sig hjälm och andra skydd. Samtidigt som han bökar med sina prylar säger han till mig något i stil med;

- Du pappa, den där musiken vi lyssnade på när vi åkte hit. Den kan vi fan inte lyssna på när vi åker hem. Tjejer som sjunger typ country och rock är det värsta jag vet.

Ok, jag vet att det kanske låter konstigt men han måste ju få tycka som han vill. Gillar han inte tjejer som sjunger typ country och rock är det ok. Nu tror jag att han mest reagerade på just Bonnie och det är helt ok. Jag kommer ihåg plattan som att den var mycket bättre än den egentligen är. Men det var ord och inga visor och när jag tänker efter lät det först som att han totalt sågade kvinnor inom musiken. Så är dock inte fallet. Han gillar bara inte den genren och det är helt ok med mig. Självklart skulle jag gissa att han en dag får upp ögonen för någon tjej som sjunger typ country och rock. Låt oss kalla Bonnie för tjej just idag. Det är nog så att om vi vill peppa upp stämningen i bilen på väg till träningen så är kanske inte detta rätt musikval. AC/DC passar nog bättre. Eller vilket spår som helst från Prince "Purple Rain" eller varför inte Hendrix "Little Wing" eller Woodoo Chile".
Så, nästa träning får vi tydligen skippa tjejmusiken och köra på med lite tuffare tag. Typ country och rock blir ok först när jag har köpt en Cheva Suburban, och det kan faktiskt dröja.

Hälsan för halsen i spåret 2 eller 3

2009-09-02T16:44:00.008+02:00

Var ute i spåret i morse. Har en runda som jag går i högt tempo. Eftersom jag har norra Europas i särklass sämsta löpsteg ger det mig mer att gå riktigt snabbt, länge och kraftfullt. Springer jag ser jag ut något i stil med Conan - Barbaren i sakta slomo och det är inte bra. Rundan tar lite mer än en timme. Ungefär halvvägs finns ett ställe där det finns lite ställningar och annat i skogen så att man kan köra lite dips, armisar, chins och annat som dräper en i spåret. De gånger jag lägger in det tar rundan längre. Ibland kör jag en rusning i de uppförsbackar som finns i barkspåret, känns riktigt skönt och svetten rinner ner för pannan. Har också hänt att jag efter en backe gått ner igen för att ta den ytterligare en gång. Men det är förstås mer sällsynt än en Somalisk pirat i Baggenstäket. Lika bra att försöka komma i form med mål mot den form jag var i för kanske två år sedan. En god vän och jag har anmält oss till Wasaloppet. 2010.

Möter jag någon i spåret nickar jag och säger hej. Kanske ett glatt litet hallå om det är någon man känner igen men ändå inte riktigt känner. Om det är någon man bara snabbt passerar och inte alls känner igen är det väldigt lätt att det blir två hej.

- Hej, hej...

Det blir så hurtigt och friskt på något sätt. De båda orden sitter liksom ihop och blir till ett enda hejhej. I morse kom jag på mig själv med att leverera tre hej i ganska rask följd. Jag mötte en äldre dam som var ute och promenerade med sin hund. Ett par steg före vi möttes sökte vi ögonkontakt och jag levererade mitt hejhej tillsammans med ett försiktigt leende på läpparna och möttes av ett glatt gammalt fårat ansikte som också sa hej. Skillnaden denna gång var att jag sa mitt hejhej och precis då vi möttes släppte jag iväg ett halvklent ensamt hej. Ungefär som en försiktig rossling men likväl fullt hörbar. Jag skickade alltså iväg tre hej vid mötet. Om den gamla damen hade varit bekant hade jag helt säkert levererat ett enda kraftfullt hej eller kanske ett hallå och sedan hade det fått vara bra med det.

Kanske hade jag till och med stannat och växlat ett par ord om vädret, sommaren som gick eller något annat som är så typiskt svenskt och otroligt förutsägbart. Men det är i så fall en annan historia. Nu kände jag inte den gamla damen i fråga och därför blev det tre hej till henne. Det är ju hur sjukt som helst och jag funderar lite över vad det är frågan om. Jag blev plötsligt medveten om att jag för det mesta gör så. Jag tror att det är så att vi ibland är något tveksamma inför dem vi möter oavsett om vi är trygga i oss själva eller inte. Den lilla damen hade varit en munsbit för mig om jag varit en elak rånare eller annan typ av våldsverkare. Såtillvida hon inte var ute och rastade sin Desert Eagle samtidigt med hunden förstås. Det lustiga är också att det här händer ju bara när jag är ute i spåret. Jag hejar aldrig på de jag möter ute på stan som jag inte känner igen. Det skulle bli ett sjuhelvetes hejande dagarna igenom.

Möter jag däremot någon jag känner på stan hälsar jag genom ett handlag eller till och med en kram. Känner jag personen väl blir det oftast bara ett gott handslag som hälsning varpå man direkt öppnar en dialog kring vad som helst. Inget väder, ingen sommar och inget hej. Mer "hardcore dead on" i stil med framtida planer att åka skidor, middagar eller annat viktigt.
Jag har också kommit på mig själv med att avsluta telefonsamtal med att säga tack och sedan lägga på. Ibland blir det ett hej då men ofta bara ett tack som avslut istället. Helt klart ett tack om det är affärsrelaterat. Pratar jag med familj eller vänner är det oftast hej då.
Nästa vecka ska jag börja avsluta som man gör i många amerikanska filmer och serier. Bara lägga på efter avslutad mening. Rätt logiskt egentligen.

- Ok, då säger vi så. Klick.

Underbart rakt och inget slöseri med en massa mjuka avtackningar som om man skulle upp i rymden och aldrig täffas igen. Jag ska dessutom sluta spilla en massa hejhej ute i spåret. Den gamla damen får snällt nöja sig med en försiktig nick från min sida. Under inga som helst omständigheter tre hej efter varandra. Nu måste jag jobba vidare, då säger vi så.

Räntesatser och varma känslor under ett litet paraply

2009-09-02T08:39:00.006+02:00

Så har det hänt igen. Jag har blivit påmind, för vilken gång i ordningen vet jag inte, hur mycket fel vi gör i det vardagliga livet. Vi rusar till jobbet, kanske fick vi en halvhjärtad puss i dörren, full fart hela dagen igenom utan vidare betänkligheter för att sedan skynda oss hem igen. Kanske blir det samling vid bordet om man hinner före träningar, skjuts och andra aktiviteter. Helgerna har vi i alla fall bokade för ordentlig så kallad kvalitetstid med familjen. Oftast i alla fall.

Körde min dotter till skolan i morse. Regnet strilade försiktigt ner över vindrutan och torkarbladen segade sig fram och åter utan mycket mer än ett försiktigt smekande ljud mot glaset. På väg till skolan åkte vi igenom ett par villakvarter vid vattnet. Vi började prata om hus och båtar. Jag fick frågan om hur det fungerar att köpa ett hus och hur mycket det kostar. Jag svarade att hus är ganska dyra och kostar ibland flera miljoner kronor. Utan att tveka säger min dotter att mamma & jag kan få hennes pengar om vi ska köpa ett hus. Idag bor vi i en relativt stor våning ganska centralt med direkt närhet till vatten och vi trivs som fisken. Men ett hus är ett hus och det kan vara en av drömmarna att en gång få kliva in i något vi kommer kalla vårt eget hus. Försiktigt tackar jag för erbjudandet och förklarar samtidigt att man inte ska ge bort pengar utan istället låna ut pengar så att man senare har tillbaka dem. För att göra det enklare berättade jag så logiskt jag bara kunde hur det skulle fungera om jag lånade pengar av en bank.

Jag har lite egna pengar och får låna mer pengar av banken så att jag har råd att köpa ett hus. Sedan betalar jag tillbaka till banken med jämna mellanrum allt det jag har lånat plus lite till för att banken varit hygglig att låna mig pengarna. Det jag betalar utöver själva lånet kallas för ränta och den varierar beroende på en massa andra saker. Det jag inte berättade för henne var att man ofta betalar tillbaka mycket mer eftersom banken vill växa och göra stora vinster så de kan betala ut sinnessjuka årslöner och bonusar till mellanchefer och uppåt. Ankan Falkengren tjaaa la la la la....20 miljoner tjaaa la la la la laaa.

Kanske har man kommit tillrätta med sånt när min dotter vuxit upp och blivit större. Hur som helst, vår diskussion kring bank, ränta, pengar och huspriser rann ut bland vattenmängderna på vägen där vi åkte. Vi började istället prata om möjligheten till kvällsdopp vid klipporna efter middagen. Väl framme vid vår lilla vändplan, där vi kliver ur bilen för att fortsätta de sista hundra metrarna till fots, tar min dotter fram sitt rosa lilla paraply. Jag har klivit ur bilen och står vid bakdörren för att se henne kliva ur utan att glömma väska eller annat. Efter litet fippel lyckades hon veckla ut sitt paraply utan att sticka ut ögonen på sig själv eller mig. Det är bra. Vi hann bara ta ett par steg innan hon stannade till och sa att jag kunde få gå tillsammans med henne under paraplyet så att jag inte blev blöt i regnet. Hon fällde bak paraplyet och sträckte fram en bjudande hand som att hon ville hjälpa mig in.

Jag var iklädd dyr jacka med en vattenavvisande yta och andandes membran. Jag skulle alltså kunna klara mig i en betydligt blötare situation än denna. Men skit i det, hur skulle jag kunna motstå denna inbjudan från en liten människa som är så varm, klok och snäll? Försiktigt böjer jag mig ned och slår lite knut på mig själv för att få plats under hennes paraply för det är fortfarande hon som ska hålla i det. Vi började vår promenad mot skolan och skrattade åt regnet som smattrade över våra huvuden utan att vi blev blöta. Där gick vi i vår alldeles egen lilla värld. Det är ganska svårt att gå när man i varje steg får knäna i hakan samt har en lutning från höften och uppåt kring 30 grader. Väl framme vid skolan kände jag att en rimlig summa att spendera på kiropraktor denna månad kunde vara runt 1000 kronor. Men det gör inget alls, innan vi går in i skolan kramas vi och sedan viker hon ihop sitt paraply. Återigen utan att några ögon sticks ut, det är än en gång bra.

Efter att ha sett henne hänga upp sina ytterkläder och skrivit in vilken tid jag ska hämta henne vinkar jag försiktigt åt hennes ryggtavla när hon hoppar in till samlingen och sina kamrater. På vägen tillbaka mot bilen känner jag mig tom men på något sätt rik. Jag ställer mig och blickar ut mot vattnet och står där i någon minut. Utsikten är magnifik och alldeles gratis. Upplevelsen de senaste 15 minuterna likaså, ingen ränta här inte. Just där och just då är pengar bara ett nödvändigt ont. Om jag vågade skulle jag säga värdelösa men det är ju inte så. Jag är stor, kanske störst. Jag är också rik, kanske rikast av alla. 20 miljoner är ju superlöjligt. För vi har förmånen att vara en hel familj och vi har kärleksfulla barn. Tänk att man har lyckats att forma de små liven till att vara så fina. Allt annat är helt ointressant och jag vet inte riktigt hur jag burit mig åt. Jag är nog inte så god. Det har bara blivit så och jag är lycklig i mitt lilla septemberregn.

Men, ok. Jag kanske kilar ner till tobaksaffären och lägger en tjuga på Lotto i dag eftersom det är rekordvinst på gång och det vore ju fint. Då kunde man kanske köpa det där huset i alla fall. Utan att betala ränta.

Juckande 50 åringar i höga stövlar

2009-09-01T09:50:00.007+02:00

Ja, rubriceringen kanske man inte tänder på. Men vi står i alla fall inför det fakta att Madonna gjort det igen. Släppt lös en ny video i gammal trogen Madonna stil. Stark låt som garanterat fyller vilket dansgolv som helst söder om Barents hav. Hon håller dessutom formen och visste man inte vem hon var skulle man kanske tro att det var någon som var yngre. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska tycka. Hon är en stilikon och grym producent tillika låtskrivare. Det har ju alla hennes album visat där hon varit med att producera. Men gällande just den biten med stilikon tycker jag att det börjar vara lite mättat. Vi har sett henne jucka omkring till, mer eller mindre, alla hennes videor sedan "Like a virgin" då karriären satte fart ordentligt för den då relativt unga kvinnan.

Och det är just det, hur hon behandlar sig som stilikon, som får mig att fundera. Visst, det är lite av hennes varumärke att ständigt göra kraftiga anspelningar på just sexet. Men hon är ju så bra artist att hon lika gärna skulle kunna låta bli att synas i sina videor eller skivomslag. Vi skulle fylla dansgolven ändå och köpa lika mycket av hennes musik. Det är i alla fall min uppfattning. För er som kommer ihåg när Whitney Houston låg på topp under sent 80-tal så var de två damerna inte riktigt polare. De sjöng inte ihop i duschen om man säger så. Whitney gjorde mycket tydliga uttalanden om att det inte alls passar sig att på ett så billigt sätt krypa omkring på scenen inför tiotusentals åskådare och låtsas ha sex med sina dansare. (Jag tror faktiskt Madonna blev arresterad en gång i Canada för just detta om jag minns rätt.) För att inte tala om hennes videor som var helt skandalösa. Men se, Madonna klarade sig rätt bra ur den situationen och allt föll till glömska när marknaden, fans eller inte, till slut verkade accepterade hennes sexshower i god samklang till hennes musik. Hon gjorde sexet kopplat till hennes musik på ett smart sätt rumsrent. Där lade hon grunden för sin stilikon och känner sig kanske just därför tvingad att ta den vidare för att senare avsluta på något snyggt sätt då hon trots allt är upphovsman till det hela.

Och Whitney då? Ja, hon fortsatte sin karriär som ni kommer ihåg med en topp kring filmen "Bodyguard" mot Kevin Costner kopplat till ett starkt soundtrack med jättehiten "I will always love you". En gammal dänga som först sjöngs in av Dolly Parton. Den sistnämnda skulle för övrigt gå av på mitten om hon försökte haka på i en Madonna video. Hur som helst, ett par år senare hittar man Whitney rökandes kraftiga prylar, som snabbt kortar av livet, på hotellrum runt om i världen tillsammans med sin ökände make. Fick jag välja skulle jag nog hellre jucka mig runt världen, hur billigt det än skulle se ut, än att röka något överhuvudtaget som dessutom förstöde mina fantastiska röstresurser. Nu ska hon tydligen vara tillbaka och nästa låta som under hennes glansdagar. Jag har inte hört spåret ännu så jag håller mig neutralt skeptisk som den gamla norrlänning jag är.

Men för att kliva tillbaka till Madonna, hon är liksom lite läckrare i jämförelse om man nu måste välja pest eller kolera. Eftersom hon fortfarande regerar på musiklistor och fortfarande styr mycket av den trend den här typen av musik går igenom år efter år, skulle hon inte kunna göra något mycket ballare? Jag menar, musiken är ju jättebra. Hon borde vila höfterna och hitta på något bättre. Det skulle kanske inte bli lika mycket Madonna men jag känner bara att jag förmodligen kommer kasta upp om jag ska genomlida ytterligare en period av Madonna där det utan ljud kan vara svårt att avgöra om videon är från 1990 eller 2009. Jag kan erkänna att jag lite grann känner mig som en impotent gnällgubbe och det är förstås inte meningen. Vissa grejer av det hon släpper och vissa av hennes rörelser är svårt utmanande och sexiga. För vissa rycker det säkerligen till ordentligt då de hör låten. Kanske har de spetsat sinnena med ett par gin and tonics innanför firmavästen en fredagskväll. Och det är med tydliga minnen från den nya videon de då ger sig upp på dansgolvet för att dansa precis som de gjorde på videon. Prisa Gud för att jag slipper se det. Och ser du mig någonsin försöka göra något liknande; skjut mig på plats för jag är då troligen smittad av någon elakartad bakterie och har totalt tappat fattningen samt är bortom all räddning.

Ska slänga iväg ett mail före lunch till Fuglesang och kanske passar på att dra ett till Madonna också med mina tips. Det kommer lyda något i stil med att hon borde kontakta Dolly för att diskutera ett par duetter. Jag ser för mitt inre hur de tillsammans sjunger "9 to 5" och varför inte "Express yourself" med Dolly på violin. Fy rackarns vilket sväng, då skulle det nog rycka till i hela moderna västvärldens baguetter med de två bruttorna på scenen. Madonnas hattar och Dollys rattar, kan ju inte gå fel.

Respekten för talibaner i nära konstgräs

2009-08-31T13:01:00.004+02:00

Många gånger slås jag av att vi ofta tappar bort respekten för varandra. Det behöver inte vara vi själva men någonstans i vår direkta närhet. Det kan vara orättvisor på arbetet såsom snedvriden lönesättning eller mobbing på skola. Varför inte läktarvåld vid olika sportevenemang eller rent oprovocerat gatuvåld sena sommarkvällar någonstans i Sveriges alla städer. I sommar har vi sett tråkiga nyheter om ungdomar som tar ihjäl varandra. Jag tror inte att jag kommer ihåg fel men så var det absolut inte när jag gick i skolan. Visst förekom det bråk och ibland våldsamheter med misshandel ute på stan men det var ändå på ett annorlunda sätt. Det har blivit grövre och betydligt mer aggressiva handlingar som rapporteras. Någonstans har man gjort en grov miss i skola, samhälle och fostran. Vad annars ska det vara? Vad var det som hände för ungefär 15-20 år sedan och vad var det vi gjorde så fel då så att vi idag har släppt lös en massa idioter på stan som helt uppenbarligen tycker det är ok att dräpa varandra? Det finns en hel massa människor därute som behöver hjälp. (Intressant och rolig läsning där man snuddar vid ämnet finns att läsa i "Freakonomics" av Stephen Dubner och Steven Levitt.)

Det var häromdagen då jag följde med min son då han skulle spela turnering i amerikansk fotboll. De spelar på konstgräs och på planen ser jag stora starka killar spela ett ibland ganska tufft och våldsamt spel. Det handlar om att lägga upp ett smartare spel än sin motståndare samtidigt som hela laget ska fungera som en maskin med uppgiften att snabbt och kraftfullt springa över allt som står ivägen. Alla har rejäla skydd på sig och det smäller ordentligt när de rusar in i varandra. De tar tag i varandra och kastar sig runt ben och kropp för att fälla den som försöker ta sig in i ännu ej vunnet område. Varje spel är ganska kort och avblåsningarna är många. Snabbt ställer man på nytt upp sitt lag för att göra ännu en attack eller försvara sig. Det är intensivt och roligt och min grabb stortrivs med det hårda livet på planen. Det är min övertygelse om att detta är en bra skola. Alla får plats, stor, liten, tung eller lätt, snabb eller seg. Finns en uppgift för alla för att bygga ett starkt lag. Jag står vid sidan, ofta glad och stolt, med en önskan om att jag också skulle få spela. Troligt scenario där skulle vara att jag gav allt för att ett par minuter senare gå sönder och vänta in doktorns besked om sjukskrivning i veckorna tre.

Det intressanta som slog mig var att mitt i detta hårda spel så finns det en otroligt vördnad och respekt för sina kamrater. Oavsett om det är dina kamrater i laget eller de på motståndarlaget. Det var en av killarna som blev tacklad något olyckligt så resultatet blev att han tappade luften efter att ha fått en riktigt körare rätt in i magen. Sånt gör ont. Han låg på planen och vred sig i smärtor och lagets coacher rusade ut för att hjälpa honom. Nu hände något jag upplever som mycket vackert. Hela motståndarlaget samlades en liten bit bort på gräset och stod stilla. De ställde upp sig som att de skulle ta en lagbild. Antingen får de stå upp eller så med ett knä i marken. De sa ingenting och de var helt fokuserade på det som skedde kring den fallne spelaren. Det egna laget gjorde likadant där de stod och allt var tyst. När spelaren reste på sig och fick hjälp av planen applåderade alla spelare och på vissa håll hördes visslanden. Så där gör de alltid, både under träning och match. Om det är någon som blir arg under spelet och svär och lever om väntar ett samtal med lagets coach. Fult språk är inte tillåtet och det är respektlöst mot övriga spelare. Ordning och reda, kom i tid och var förberedd. Det liknar många andra lagsporter men jag har aldrig sett starkare moral bland unga killar som utövar något slags spel tillsammans.

Så, min fundering är så klart varför det är en så rå och klar kontrast mot de samhälle vi tyvärr många gånger ser ute på stan eller läser om i tidningar. Vart tog respekten för varandra vägen? Det är aldrig ok att slåss, röva, kränka eller utföra någon som helst våldshandling mot en medmänniska. Det är ju inte svårare än så. Ändå händer det om och om igen. Det äckel som slår mig när man ser nyheter av det slaget har fått mig att sluta köpa kvällstidningar. Nu löser vi inte något genom att lägga in amerikansk fotboll på schema i landets alla skolor men väcka en liten tanke om att visa respekt för sin kamrat. Det verkar inte bättre än att man ofta glömmer bort just det i sammanhanget, respekten för andra. Vi rapporterar bara om det fruktansvärda som hänt när vi borde flytta fokus till att blicka bakåt och söka svar och lösning.

En av mina barndomskamrater är på väg till Afghanistan för att tjänstgöra där i 6 månader. han ska ansvara för återuppbyggnad och säkerhet i ett område. Min son frågade mig om han skulle ner för att döda talibaner. Lite skämtsamt uttryckt men ändå med något självklart i frågan eftersom talibanerna är dumma, grymma och elaka. Svaret från mig blev ungefär i stil med att lösningen inte är att göra något så grovt som att döda dem, det känns mycket omodernt. Men att försöka få dem att förstå lite modern kultur, människors värde oavsett kön, utbildning och demokrati. Det vore ett arbete för den mest uthållige. Och, visst, om de skjuter på min kamrat så hoppas jag att han skjuter tillbaka med något kraftigare vapen. Kanske missar jag hela mitt kapitel med att tänka så. Jag kanske måste visa dem respekt fast de inte gör det mot mig annars går det inte. På något sätt tror jag det är nödvändigt att sluta svara med en ytterligare aggressiv handling. Jag tror jag ska haka på och försöka dra igång ett amerikanst fotbollslag där nere, för kvinnor. Vi ses!

Veckan som gick

2009-08-29T09:41:00.003+02:00

Ibland är det härligt att vara vuxen och förstå nyheterna som visas i media under veckorna. Men det kan också vara svårt. Som den senaste tiden då det också varit en plåga att förstå det man säger på exempelvis televisionen. Jag känner mig inte redo att representera Sverige och stå upp för det som visas gällande Pirate Bay och den så kallade pågående affären. Barnen har frågat och jag har försökt förklara men gav till slut upp. I slutänden lät det ungefär som så att det var ett par killar som började med en site där man lät alla ta del av allt som gick att få tag i. Det växte och växte och till slut ansåg man sig lyckats mer eller mindre med sin något tveksamma affärsidé. Det hela gick faktsikt ut på att knycka i huvudsak musik, film och varierande mjukvaror för att dela det med andra och göra det gratis för den som ville. Finns en del håligheter i den affärsidén om du frågar mig. Denna debatt bör vara ganska kort. Nedladdning är fantastiskt men varför skulle man inte betala för sig?

Jag ser inte affären här och jag förstår inte varför i hela friden man lägger ner tid att publicera en massa löja kring människorna bakom PB. Det kan omöjligen finnas kvar någon substans i det hela och om det finns minsta antydan till det måste ju ändå alla broar vara brända vid det här laget. Jag skulle inte offra en av barnens veckorpengar för att gå in i den affären. På så sätt har det varit lite ansträngande att med ett lugn hänga med i nyheterna i veckan.

Men det har givetvis också funnits en massa härliga nyheter också. Inte bara sånt som visas i media utan också sånt som bara vi själva upplever. Barnen har börjat skolan och fått nya böcker, träffat sina kamrater efter en lång sommar, vi kan fortfarande bada i havet när temperaturen är helt ok och kvällarna är så varma att man kan sitta ute och stirra in i lyktans sken och må bra tillsammans. Självklart har jag också följt med i rapporteringen kring Fuglesangs rymdfärd. Känsliga grejer det där med uppskjutning tillsammans med ostadig väderlek. Men det är ju klart, sitter man på världens största bomb som på ett kontrollerat sätt ska skjutas iväg så att den bara exploderar lite grann åt gången så är det nog bra att inte lämna något åt slumpen.

Jag skickade ett mail häromdagen till Cribbo och sa att jag ville haka på för jag har en grej på gång med Steve McQueen och jag behöver komma upp för att träffa honom. Ja, för tusan. Och när jag ändå var i farten tänkte jag ta ett snack med Elvis också. Jag har en kamrat som skulle bli alldeles till sig om han fick en hälsning från The King. Jag har inte fått något svar ännu och i morse stack de iväg. Djävla Cribban, ska nog maila honom igen när han kommer hem. När jag tänker efter vore det nog inte helt rätt att jag skulle ta en plats ombord. Fanns det plats över skulle man utan tvivel ha ställt den till förfogan åt grabbarna från PB och lämna kvar dem på någon satellit med lång omloppsbana. Som förr i tiden när man anställde fyrvaktare, fast i rymden förstås.

Ha en riktigt skön helg!

Fredag morgon, Steve McQueen och wc städning

2009-08-28T09:30:00.004+02:00

Kände redan då jag vaknade upp att dagen skulle ha något speciellt med sig. Efter att jag hjälpt familjen att stjälpa i sig frukosten lyckades jag hitta lite kläder som jag spände på mig. Det blev mina ljusbeiga och snyggt slitna sommarbrallor av enkelt snitt. På med ett par flip flops, se till att barnen har allt för skola, låsa dörren, pussa hej då till fru, upp på cykel och trampa iväg till skolan. Efter lyckad avlämning på skolan passade jag på att kila in på ICA efter vägen hem för att köpa lite oxfilé. I kväll blir det råbiff med extra allt, gott och stärkande. Vaknar nog upp i morgon och knäcker milen på 35, tar strax över 120 i bänk och lattjar med 25 kg hantel till biceps. Inte troligt utan bajsförsäkring och kontrolltork. Eller så får det bli en helt annan dag.

Väl hemma igen besökte jag toaletten i lugn och ro. Alla hade nu gått till sitt och jag kunde sitta nästan hur länge jag ville. Kände att det luktade lite ostädat. Bestämde mig för att göra ett litet ryck bara kring toaletten innan jag duschade. Efter ett par minuter fann jag mig själv grovstädandes hela badrummet, lurad av mig själv igen. Jag putsade klart rätt snabbt och kastade mig sedan in i duschen. Klev ut och bestämde mig för att gå dagen igenom orakad. Spände återigen på mig mina gamla slitna och hittade dessutom ytterligare en gammal sliten favorit. Tunn vit skjora som bara hänger skönt på kroppen. Perfekt då jag ska sitta hemma och arbeta under dagen skrivande, ringande och planerande.

Plockade ihop lite i alla rum, bäddade sängarna. La ner kläder i tvättkorgen, allt detta får barnen själva göra på helgerna. Ibland på sena vardagseftermiddagen men nu var jag ändå igång. Märkte att jag eftersvettades något samt producerade nytt. Gick förbi stora hallspegeln och stannade till. Skjortan var öppen men hängde ändå helt rätt, lite grann av solbrännan fanns kvar i skinnet på bålen och ett par hår på brösten hade nog blivit lite solblekta efter mycket tid i solen i sommar. Eller så var det ett par grå, jag bestämde mig för att skita i vilket. Det gick sådär.

Snabbt sökte jag en liknelse för att rädda mitt 40 åriga skinn. Javisst, jag är ju väldigt lik Steve McQueen i filmen där han är fånge på en ö där de flyr på en flotte byggd av kokosnötter. Just det, Papillon heter den. Blev mycket nöjd med min liknelse och drog igenom vardagsrummet när jag ändå höll på. Tog till och med av mig skjortan för att det var så varmt. Ställde mig framför spegeln igen, ruggigt likt faktiskt. Såg i och för sig ut som att jag hade ätit något bättre fängelsemat än Mr. McQueen gjorde i filmen men det går nog ett otränat öga förbi.

Tog fram datorn och plockade ur diskmaskinen under tiden den startade upp. Det hinner man alla gånger, jag har en pc. Fortsätter leka McQueen och tänkte på häromdagen när jag skjutsade barnen till skolan med bilen. Regnet öste ner, lite kurviga vägar men för få kraftiga backar. Kunde inte förmå mig att komma ihåg någon Steve McQueen känsla där jag satt i bilen. Jo, kanske ändå kände jag mig som McQueen så här i efterhand då jag tänker på det. Eller, nej fan. Det gick inte att lura mig själv till det. Jag kör ju SAAB som har fler mil på mätaren än lämpligt och dessutom med en hel massa färre hästkrafter än McQueen hade på sin tid i Bullit. Nåja, jag hade varit en cool stand in åt honom. Vi hade varit polare, Mackan och jag.

Skit också, diskmaskinen är tom och datorn har startat upp sig. Dags att återgå till vanliga Einar och städa undan McQueen också. Undrar just om han skötte sin egen städning om morgnarna eller om han bara kunde vara cool och glida ut till bilen för att gasa ner till studion och lägga ett par klipp på ett par shyssta bilscener. Eller kanske passa på att släta av någon av de snygga kvinnliga aktriserna. Nä, jag tror att han, precis som jag, trivdes i hemmet med bäddande, städande och pysslande. Stod framför spegeln och tänkte sig bort till något annat. Gör inte alla det ibland? En så enkel flykt från det vardagliga som i sig är jättebra på alla sätt. Men att släppa lös fantasin i dig lite då och då gör dig starkare i livet utanför. Kom igen, du kan säga det till mig.

Vem är er McQueen?